Vill verkligen SD sitta i regering?

Eric Rosén på Politism skriver intressant och bra om hur vi riskerar att få Sverigedemokraterna i regeringen efter valet 2018. Han tar upp flera skäl till att det riskerar att bli så och hur övriga partier, kanske framför allt vänstern, har en lång väg att gå och måste forma något typ av nytt politiskt projekt för att hindra SD:s framfart.

Däremot är lätt att glömma är frågan. Vill SD sitta i regering? För de flesta etablerade partier är det en självklarhet. Det ger en chansen att få inflytande på riktigt, en känsla av att man som parti kan ta ansvar och så vidare. Men det kommer med en risk nämligen att man som mindre parti blir stenhårt straffat. Titta på de borgerliga partierna, förutom Moderaterna, de här åtta åren. Eller, för all del, titta på Miljöpartiet nu. Det kostar på, helt enkelt. Framför allt för att man som mindre parti är tvungen att kompromissa i högre grad och då även riskerar att förlora sitt partis identitet. Jo, visst, man tar ansvar men på kuppen blir man överkörd och allt som syns är det stora partiet i regeringskonstellationen.

Det är inte helt självklart att Sverigedemokraterna vill ta den risken så här i början. SD är nog inte dummare än de tittar sig omkring runt om i Europa och ser hur liknande partier gjort. De kommer snabbt hitta två som sticker ut lite. Fremskrittspartiet (Frp) i Norge och Danske Folkeparti (DF) i Danmark. Självklart är partierna delvis olika och har en annan historia än SD, men i det här sammanhanget passar de väl in eftersom de båda är främlingsfientliga populistpartier och där fokus ligger på invandringen.

Efter valet 2013 i Norge bildade Höyre, Moderaternas systerparti, regering med Fremskrittspartiet och med två borgerliga partier som stödparti. Frp tog beslutet som landets tredje största parti, att ingå i regering. Det här var visserligen klart redan på förhand. Erna Solberg, Höyres partiledare och Siw Jensen, Frps ledare, var överens om att bilda regering. Regeringsbärandet har skadat, i synnerhet Fremskrittspartiet, och de har i princip sen valet gått bakåt i mätning efter mätning.

I Danmark har DF valt en annan linje. De har konsekvent stått utanför regeringen och varit tydliga med att de inte vill sitta i regering. Sedan 2001, när de fick sitt egentliga genombrott, har de varit ett stödparti och fått egentligen styra landets migrationspolitik till och med 2011 när borgerliga blocket förlorade valet.  De har dessutom inte lidit av det i opinionen förutom i valet 2011, när de gick bakåt något.

I valet som avgjordes för några veckor sen blev de det största borgerliga partiet med över 20 procent av rösterna. Det talades då om att de nog måste gå in i regering nu med tanke på partiets storlek och därmed inflytande. Så blev det inte. Venstre, valets stora förlorare, bildar ensamt regering och precis som vanligt kommer de behöva stöd av DF så väl som de andra två borgerliga partierna.

Det här visar hur man via sin storlek och via andra partiers, för all del, oförmåga att hantera partiet – kan få inflytande utan att få några statsrådsposter i regeringen. Dessutom tar man mindre risker. Det enda ansvar man har är de överenskommelser man når med regeringen. Vissa tycker säkert det är att fly från ansvar och det är det delvis när man nu gör ett så bra val, men samtidigt kan man med rollen som stödparti till stor del både äta kakan och ha den kvar.

Det är nog en lärdom SD lär titta på om den dagen visar sig komma.

Var tacksam – Annars kanske stödet för rasisterna ökar

Inför nationaldagen skrev Somar Al Naher på Aftonbladets ledarsida hennes upplevelser om att komma hit från ett annat land och en utdragen asylprocess. Hon landade någonstans i att en ursäkt vore lämpligare än en ceremoni. Det ledde till en bisarr och på många sätt motbjudande hatstorm mot henne. Dårhögern och rasisterna gick i gemensam kraft ut och ville ha ut henne ur landet å ena sidan, samtidigt ville de att hon skulle vara tacksam och tyckte hon krävde en ursäkt. Till och med vice talmannen, Tobias Billström som visserligen inte är känd för att vara anständig gav sig in i det, och tyckte att hon borde vara tacksam.

Men ingenstans i texten står det något om att hon krävt en ursäkt. Fast det har inte spelat någon roll. Det borde finnas även sakliga invändningar mot texten. Tyvärr har ingen kritik hittills mot texten varit av sådant slag. Men en kritik som fäste min uppmärksamhet var människor som skrev hur hennes åsikter ökade stödet hos rasisterna och någonstans springer deras ärende.

Det är en intressant tanke. För här har alltså någon som flytt för sitt liv till ett nytt land skrivit en kontroversiell text där hon kritiserat sitt nya land, och deras asylprocess. Hennes upplevelser alltså. Nu blir det alltså den personens ansvar att ett parti som ifrågasätter hennes existens, ökar.

I förlängningen blir det alltså så att nya svenskar som kommer hit ska passa sig och kanske inte tycka och tänka så förbannat mycket. De kan ju gynna ett rasistparti som vill ha bort dem ur landet.

Daniel Swedin, ledarskribent på Aftonbladet, formulerade det allra bäst.

Vart vi hamnar är att människor får komma hit men ha helst inga egna åsikter, eller i alla fall inga som kan väcka debatt.

Och var bara tacksam.

Det blir ett effektivt sätt att för all framtid exkludera människor från andra länder och alltid få dem att känna ett mindervärde.

antiziganism

Anders Lindberg har idag skrivit en viktig ledare i Aftonbladet om den rena rasismen gentemot romer. Det är bekymmersam läsning, men det värsta av allt är att kommentarerna, ironiskt nog, bevisar Lindergs poäng – att rasismen mot romer är utbredd. Kommentarerna haglar och en efter annan går ut på hur romer beter sig illa, inte konstigt att folk hatar dem. Och där har vi ju det. Man kopplar en individs handling till en hel grupp, romer, och låter hatet flöda. Rasism och ynkedom i sin renaste form. Betänk om man skulle göra liknande gentemot judar och dra en hel grupp och på så sätt legitimera rasism – ”de beter sig illa. Klart folk hatar dem”. Det blir ”förståeligt” att hata en hel grupp då.  Eller islam och muslimer. Så här ser rasismen ut i nutid, år 2013.  Man kopplar dumma handlingar till folkgrupper, låter dessa ta ansvar och legitimerar således rasism.

Antiziganismen är ett problem. Ibland räcker det att titta i kommentatorsfältet för att få det bekräftat. 

Det är rätt skrämmande om man tänker efter.

Moderaternas populism är en strategi. Dess konsekvenser så mycket mer allvarliga

Att en moderat migrationsminister som reducerar människor till volymer, som uttrycker hur de som inte är blonda och blåögda är lite farliga och otäckta – kan sitta kvar tyder egentligen på en enda sak. Det är en strategi. Jag är ledsen, men ingen kommer någonsin kunna intala mig hur ett så pass PR-inriktat och styrt parti som Moderaterna har en minister som bara slänger ur sig något, bara sådär. Bara som en olycklig formulering. När det dessutom sker upprepade gånger, utan att denne får lämna går det inte att tolka på annat sätt – än att man vill prova sina vingar. Man är desperata. Man vet att kortsiktigt fungerar populismen. Att det finns sådana vindar att ta av. Rasisterna växer ju till exempel, steg för steg. När dessutom partisekreterare, Kent Persson tidigare i en intervju tycker att Sverigedemokraterna fyller en funktion, då de har ”pekat på ett problem” är det nästan omöjligt att inte se det som en strategi. Jag vill hävda att man, nästintill, är tokblind om man bara ser dem här händelserna som ”enskilda företeelser . Men kanske det tydligaste exemplet på att det är en strategi: Fredrik Reinfeldt, moderatledare och statsminister har själv bland annat gått in i ett resonemang om att flyktingbarn är orsaken till de sjunkande skolresultaten (!).

En slump? Lägg av. Det är enkelt. Moderaterna går knapert i opinionen. De behöver ett uppsving. De testar sig fram i populist trakterna och i de mörkbruna spåren. Därför får en migrationsminister som tydligare än någonsin uttryckt sig klart rasistiskt, sitta kvar. Visserligen lite för hårda ord, till och med i populismens vindar men ändå inte speciellt farligt, enligt statsministern.

Men det finns också långtgående konsekvenser med en sådan taktik. Rasisterna växer. De legitimeras. Titta på Danmark. De etablerade partierna kopierade delar av deras retorik och vipps blev de så pass etablerade, att de blev ett aktivt stödparti till dåvarande högerregeringen där.

Ändock. Moderaterna är i gott sällskap. Deras systerparti som är i ett ännu större fall opinionsmässigt, och i och med Nigel Farage (EU-motståndare, ledare för populistpartiet UKIP) allt högre stöd, flirtar kraftigt med invandrarmotståndare.

De har måhända lärt sig av varandra. Det är inte snyggt. Men om man kan vinna några röster på det, är det värt det.

Vilket samhälle man skapar, vad man öppnar upp för – är av underordnad betydelse.