Makt måste ifrågasättas

De som kastar sten förstör och begår brott. De som slänger bengaler mot polis eller andra gör fel och ska straffas. Nu har vi avhandlat det och undertecknad slipper bli anklagad för att hylla våld. 

Men låt oss prata om våldsmonopolet, det jag berörde häromdagen för det är så viktigt. Polisen har våldsmonopol och de har makt. På flera facebooksidor, polisens officiella i flera städer, har jag märkt en obehaglig underdånighet mot makten i kommentarerna under deras inlägg. Man gör det klassiska. Polisen hade inte gjort x om de bara lyssnat, eller de gör sitt bästa och gjorde allting perfekt.  Vi kan läsa samma sak i debattinlägg. Det handlar nog mer om en naivitet, att tro det goda om de som är där för att skydda oss och vara till för oss, men som också har våldsmonopol.

Jag förstår det och det är fint för det förtjänar många gånger stöd (och ja, rimliga löner), men det är livsfarligt. I Malmö, det som utspelat sig i helgen, har polisen ljugit om händelseförloppet. Det finns vittnesuppgifter om att helt oskyldiga blivit slagna med batong. Säkerligen är inte bilden så här svart och vit, men många människors första reaktion var ”VÄNSTEREXTREMISTER”. Visst, okej, det fanns störande element. Men killen som blev påkörd av en polisbuss och bara låg där hade inte gjort något, inte heller de polisen körde över med sina hästar. Vad jag vill komma till är att det finns indikationer som pekar på att polisen begått klara övertramp.

Vän av ordning säger kanske nu att det inte är så lätt att vara polis i en sådan situation och mycket adrenalin kommer fram. Och ja, det stämmer. Men det är vardag för poliser. Vi bör prata mer om den och få en större förståelse samtidigt som de måste jobba med det. 

Om man tittar på det som hände i Malmö har de makt. Ni såg det. Vi såg det. De ska också ha det. Det är en del av vårt rättssystem men de måste således, varje enskild gång, hållas stenhårt ansvariga för det. För vi MÅSTE kunna ställa högre krav på några som har våldsmonopol, än idioter som kastar sten. Det borde inte vara så svårt att förstå.

Dessutom är det så att makt alltid är farligt. Det vet vi historiskt. Den ska inte släppas lös utan granskas så mycket det bara går. 

Det innebär inte att varje kritik mot polisen ska tas på allvar precis som all kritik mot något annat ska det. Men vi ska vara tacksamma för att den finns, att folk ifrågasätter de som har makten. Det är faktiskt det viktigaste som finns.

Jag hade önskat att de som nu härjar ut till polisens försvar det första de bara gör faktiskt ägnar en tanke på det. 

Vad får vi annars för samhälle om inte makten och våldsmonopolet hålls inom strama tyglar och kritiseras med jämna mellanrum? 

Fundera lite på det. 

 

Våldsmonopol

Idag höll nazistiska Svenskarnas Parti valmöte i Malmö. Antirasistiska demonstranter var givetvis på plats. Efterspelen handlade tyvärr inte om hur bred uppslutning det fanns mot hatet, utan mot den skånska polisens agerande. På Twitter framkom det uppgifter om hur polisen med hjälp av hästar, bokstavligen, kört över demonstranter och missade bland annat huvudet på en demonstrant med millimeter. En reporter från Aftonbladet beskrev händelseförloppet att det inte handlade om några oroligheter utan att demonstranterna bara hade skrikit slagord. Ändå agerade polisen som dem gjorde. De körde dessutom över en demonstrant. 

Det är inte första gången polisen agerar så här och med största sannolikheten inte den enda. Idag kunde de ha dödat någon. Och det är hög tid att diskutera våldsmonopolet. Polisen och militären har våldsmonopol. I korthet innebär det att de får bruka våld och har ensamrätt (nej, självförsvar från enskilda individer ej inräknat). De har det för att hålla ordning och för att säkerställa att lagar och regler följs. I en rättsstat har vi lagar. Polisens uppgift är att se till att dessa följs och ordning upprätthålls och använda våld om så krävs, men på ett proportionerligt sätt. Notera det, det är viktigt.

Våldsmonopol bygger också på legitimitet. Att en befolkning, de facto, accepterar det och i största möjliga mån ställer sig bakom den idén. Ingen ifrågasätter i regel att vi har en polis, att de får göra vissa saker. Samtidigt bygger den på samma sätt respekt från polisens sida. Det vill säga, polisen får inte göra vad som helst och har ett viktigt ansvar. Det här är ett samspel och ett viktigt sådant. Om inte det ena funkar fallerar hela principen. Då riskerar vi hamna i två lägen: En polisstat. Polisen sprider skräck. På så sätt hålls människor, även ”vanliga” och laglydiga människor i schack. Det andra läget: Människor saknar förtroende för polisen. De tar därför saken i egna händer. Tänk medborgargarden och så vidare. Dessa två scenarion kan givetvis samspela med varandra och utesluter på något sätt inte varandra.

Det finns också en anledning till att vi ställer höga krav på polisen i det här fallet. För att vi måste.  De har monopol, det är viktigt, och de är en maktapparat i samhället. Enskilda rötägg till motdemonstranter är det inte. Därför fokuserar det på polisen många gånger. Värre vore det om det var tvärtom, att alla bara köpte polisens agerande rakt av. Det är också det som gör att de faktiskt inte, även om det kan och är så många gånger, kan göra vad som helst. 

I Malmö idag verkade de tro att de fick göra vad som helst. Polisen säger, som de alltid gör, att de var tvungna. En utredning kanske vi får och den kommer göras av polisen själva och komma fram till att de inte gjorde någonting fel. 

Samtidigt är med stor sannolikhet ännu fler rädda för polisen efter idag, och ännu fler ser de som en illegitim kraft. Det inkluderar hederliga, fredliga människor, undertecknad inkluderad.  Det är ett problem.

I förlängningen riskerar det att urholka det våldsmonopol polisen faktiskt har och som är viktigt.

Vi får då rädda medborgare för en ordningsmakt som tillsynes inte skyr några medel.  Det har aldrig någonsin varit en bra kombination. 

 

 

Marcus Birro – en sexårings analys

Att kritisera ett rättssystem är knivigt. Framför allt för att man riskerar, om det görs på fel sätt, att framstå som känslomässigt bevågad sexåring som ”känner” att vissa domar är fel.

Låt oss ta tre exempel på sätt som är rätt.

”Den här domen av fall xxxx är väldigt märklig. Det verkar som, av vad jag utläst av domen, som tingsrätten gjort en väldigt hård och i min bedömning felaktig tolkning av lagen”.

I det fallet visar man att man läst domen och även vet vilken lag de utgått ifrån. Bra. Suveränt. Du kan ha fel, men du har en välgrundad åsikt.

Ännu ett bra exempel:

”Efter att ha gått igenom de här våldtäktsfallen har jag kommit fram till att lagen måste skärpas”.

Här kan man givetvis invända emot underlagen (antal domar) men kritiken är välgrundad. Du har gjort något och vill ändra, tycka vad man vill om det.

Ett tredje då:

”Jag tycker att straffen är för låga i Sverige. Enligt de studier har jag läst så….”.

I det här fallet kan man invända mot studierna, då de allra flesta studier pekar på att höga straff inte har någon avskräckande effekt. Men man har ändå läst och efter det kommit fram till något.

Här är barnsliga argument, eller bara helt orimliga:

”Vi måste höja straffen!!! Det ska inte löna sig att begå brott”.

Oklar argumentation med fokus på en halmgubbe ”löna sig”?. Och en känsloreaktion. Det funkar inte.

”Höj straffen. Tänk om det vore din dotter som….”

Ett rätt vanligt argument. Anpassa straffen efter offren. Spela på känslor.

Marcus Birro i sin Expressen krönika, som man kan tro är skriven av en sexåring, är inne på de tre sistnämnda. Han argumenterar för hårdare straff utifrån känslor:

Det är djupa klyftor mellan folk och elit. Makten tycks hela tiden underlätta för förövarna. Det är obegripligt.

Vanligt folk vill ha kännbara straff och det är bara att hålla med dem. Det är dags att höja strafftiden för grova brott. Det borde vara förbjudet att i förtid släppa ut män som Lindberg. Han borde sitta i fängelse resten av sitt liv. Hans uppgift borde bli att försonas med sig själv och den Gud jag inte tror att han tror på.

Jag skiter ärligt talat högaktningsfullt i om han gjort vad han blivit tillsagd att göra i fängelset. Han ska stanna där. Han ska inte ut. Han ska sitta där i exakt lika många år som hans offer med all rätt anser att han tog ifrån dem. Det är inte rimligt att vi ska dalta med människor som gång på gång kränkt, våldtagit, misshandlat eller dödat andra människor. Deras förlåtelse får komma från Gud. Vi människor i ett samhälle borde kunna konstatera att de förbrukat allt förtroende som fungerande samhällsmedborgare.

Människor som gjort dumma grejer ska inte få komma ut, buhu. Marcus Birro är upprörd för att han läst om domar, förslagsvis på nätet, så han bestämmer sig att skriva en krönika om det. Med fokus på känslorna. Det är bara känslor. Han skiter i det och det, de ska minsann få sitta där.

Här byggs även en egenkonstruerad halmgubbe att attackera:

I Sverige handlar allting om brottslingen. Offret, den utsatte, den utsattes anhöriga, den mördades eller våldtagnas omgivning, glöms helt bort. I Sverige straffar det tandlösa rättsväsendet den drabbade en gång till när mördare och våldtäktsmän döms till pinsamt låga fängelsestraff, från vilka de dessutom, som ännu en i raden av skymfer mot den som blivit utsatt, slipper ut i förtid om de skött sig i fängelset.

Det här har Birro kokat ihop i sitt eget huvud när han var arg. Allting handlar inte om brottslingen. Men vi i Sverige har en syn på rättsstaten där de människor, även de som begått de mest vidriga brott, ska få komma ut igen. Det hat tjänat oss väl. Faktum är att trots våra, enligt Birro då, ”mjuka” straff, har vi låg brottslighet. USA med betydligt grövre, och liknande länder, har högre brottslighet. Vi tror nämligen mer på att de som begått brott kan bli fullvärdiga samhällsmedborgare igen.

Han fortsätter:

Att det finns högt uppsatta, medialt drillade jurister, som tycker det är rätt och riktigt att grova brottslingar släpps ut i förtid är både upprörande och djupt beklagligt. Jag hoppas den folkliga vreden kan ge svallvågor in i domstolarna. Så här kommer en enkel uppmaning till er som beslutar detta: Börja döm förbrytarna! Ge dem riktigt långa fängelsestraff. Ge viss upprättelse åt dem som blivit utsatta. Det är faktiskt, i anständighetens namn, det allra minsta ni kan göra.

Nu ger han sig även på jurister. De som, ironiskt nog, vet vad de pratar om i den här frågan. De följer lagen och tolkar den. Birro går på sina känslor för han är väldigt arg.

Det är vanligt, tyvärr allt för vanligt, att dra in offren i det här. Som om allt löser sig om gärningsmannen låses in jättelänge och deras sorg blir mindre, eller att vi ska låta dem diktera rättssystemet. Birro vet, hoppas jag, innerst inne att det inte funkar så. För som sagt, han är mest arg och går på känslor. Ett rättsystem går inte på känslor.De går efter lagar. De tänker inte och, framför allt skriver inte, okunnigt jävla skit om en sak bara för de är arga. Det gör Birro. Det är skillnaden.

Marcus Birro skulle kunna räddat upp sin analys som ser ut att vara gjord av en liten unge, genom att faktiskt föreslå åtgärder. Att faktiskt fråga sig lite mer ingående hur polischefen Göran Lindberg kan släppas ut när återfallsrisken är så stor, enligt läkare. Detta är dessutom något jurister är oense om. Han skulle kunnat ha läst några domar och kommit fram till att den här lagtexten är märklig och behöver göras om. Han kunde, kort sagt, baserat sin kritik av rättssystemet på välgrundad fakta och ha reella invändningar. Men han valde en annan variant. Han valde känslan och skrika efter hårdare straff utifrån… sina egna känslor och offren som han tog som gisslan.

Det gör små skrikiga barn som inte fått sin vilja igenom.

Som tur är, så är inte vårt rättssystem ett litet barn. Eller än mindre, det är inget rättssystem där Birro kan ”känna” vilken dom som ska falla. Eller ”känna” hur hårt straffet ska vara.

Med alla fel och brister med vårt rättssystem, är det en lugnande vetskap.

Populism

Den 1 juli i år ändrades sexualbrottslagstiftningen. Det innebar bland annat att begreppet våldtäkt utvidgades och att det kan klassas som våldtäkt nu även när offret agerat på ett passivt sätt efter övergreppet. Det är en efterlängtad ändring. Jag tror det är ett stort steg i rätt riktning dessutom. Kommer den nya lagändringen leda till fler fällande domar? Ja, det tror jag. Men kommer den lösa alla tolkningsdilemman, likt den friande domen i gruppvåldtäktsmålet i Tensta? Jag vet inte. Det är för tidigt att säga. Men den friande domen byggde på den äldre lagstiftningen, den som gällde innan 1 juli i år. Någonstans är det viktigt att komma ihåg. Där kvarstår dock dilemmat hur tolkningen mellan hovrätten och tingsrätten av lagen kan skilja så mycket. Jag tycker den friande domen är välargumenterad, vilket jag varit inne på tidigare, men den tolkar även lagen på ett väldigt strikt sätt och felaktigt sätt, kan man tycka. Det är också det där med den mänskliga faktorn. Den kommer vi aldrig ifrån, men en lite mer konkret lagstiftning kan nog vara ett steg på vägen. Allt går som bekant inte att förändra via att förändra en lag, det måste ske ute i samhället.

Det finns nu de som efter den friande Tensta-domen är ute och gapar efter en samtyckeslagstiftning. Detta trots att domen bygger på den gamla lagstiftningen och där vissa menar att om den nya gällde, skulle killarna blivit fällda. Det är givetvis om och men, men jag tror samtidigt det är en rimlig bedömning. Vi bör också ha i åtanke att den nya lagen har varit i kraft i bara några månader. Det mest logiska vore att ge lagen tid att sätta sig innan man, efter en dom som givetvis väcker ilska, börjar tjata om en lagändring till.  Då blir det mest populism och populism i sådana är sammanhang är mest tröttsam och tramsig. Det går inte att ha ett rättssystem som bygger på arga känsloreaktioner.

Samtidigt tror jag Oisin Cantwell är något på spåret när han skriver klokt om den friande domen.  Jag är tveksam till om samtyckeslagstiftning vore något och hur den skulle fungera rent juridiskt, då den riskerar att göra så att den misstänkta måste bevisa sin oskuld, precis som han är inne på. Och någonstans när rättssystemet bygger på att man är oskyldig tills motsatsen så går skyldiga fria ibland. Det är på något sätt ett nödvändigt ont.  Men jag är somsagt inte säker på något,  fast jag känner att vi inte är där än.

Jag har ingen aning om den nya lagändringen är tillräcklig. Det kanske visar sig att den inte är det, men inte heller kan någon redan nu veta att den inte är tillräcklig.  Därför bör vi ge den en chans på riktigt innan vi börjar fundera kring ännu en lagändring.

Det borde vara en självklarhet.

Förtroendet för polisen

Idag skriver en polis på Aftonbladet Debatt om hatet mot poliser. Det är en text med många poänger, men också en som gör det lite för enkelt för sig. Å ena sidan är det givetvis kontraproduktivt att hata polisen som en institution, som om alla poliser var likadana och en homogen grupp. Ingenting konstruktivt kommer ur det. Men det finns också olika sorters hat. Ett å sin sida, som bara finns där för att det finns idioter. Ett annat för att de har dålig erfarenhet av poliser, till exempel människor i förorten eller människor som känner sig utsatta för att de kommer från ett annat land. Det är ett förståeligt hat, men man ska inte för den skull dra alla över en kam. Men det är lätt att uppleva, vilket jag kan göra utan att personligen ha dålig erfarenhet av polisen, att få intrycket hur alla inom poliskåren håller varandra om ryggen. De utreder varandra, skyddar varandra och som framkom nyligen så frias varannan polis som gjort sig skyldig till något form av övertramp. Det är ett problem. Det borde polisen ta på större allvar. För även polisen borde vara intresserade av att ha allmänhetens förtroende och få det förtroende de saknar hos vissa, att göra sig förtjänta av vinna de människorna tillbaka. En ordningsmakt som har våldsmonpol är ändå beroende av att ha medborgarnas förtroende i en demokrati, och hålla sig inom lagens ramar.

Svensk polis är på många sätt utomordentlig. Det innebär inte att det inte finns problem, och det måste tas tag i. I artikeln skriven av Martin Malmgren, i princip byggd på en krönika jag inte har läst, missar jag det. Sammanlagt får jag det till en mening av självkritik.

Jag skulle, helt enkelt, önska en ökad lyhördhet från polisen. Att man vågade stanna upp och fråga sig ”varför har vi inte förtroendet hos dem? Vad kan vi göra, från vår sida, för att vinna tillbaka det?”.

Det kanske redan görs, vad vet jag. Men det kan alltid göras ännu mer, och betydligt bättre.

I en demokrati ska människorna inte behöva vara rädda för polisen. De ska respekteras, som vilken yrkesgrupp som helst, men de ska också respektera att människor de facto har dåliga erfarenheter av deras kollegor och att det ur det kan komma mindre smickrande tankar.

Att fråga sig varför och stanna upp ibland är viktigt. Det gäller även polisen.

Socialdemokraternas nya kriminalpolitiska program. Precis i Beatrice Asks smak.

Socialdemokraterna är som en halvtaskig film. Det finns bra sekvenser, men sen finns det scener som drar ner filmen fullständigt. Detsamma kan sägas om Sveriges största oppositionsparti. Goda idéer som mindre klasser i skolan och att alla ska vara behöriga till högskolan, blandas med sånt här. Ett nytt kriminalpolitiskt program som osar högerpopulism hela vägen. Morgan Johansson, partiets talesperson (vad gör han där?) vill stå på två ben. Å ena sidan komma med den rimliga och logiska slutsatsen, att människor som mår dåligt (ökad ojämlikhet) har en större benägenhet att begå brott. Helt riktigt. Så är det, inget kontroversiellt men viktigt att nämna. Sen kommer det, de fyra förslagen. Allting handlar om övervakning och högre straff. ALLT. Det är som att lyssna på Beatrice Ask, eller höra Kent Ekeroth tala om rättsstaten. Som en kopia. Det är också bekymmersamt att det numera verkar allmänt vedertaget att allt löser sig, om vi bara ger staten allt större befogenheter att kontrollera och övervaka sina medborgare. Var är synen på rättsstaten, medborgarnas grundläggande rättigheter? Var är en sådan reflektion? Men också iden om att högre straff minskar brottsligheten, saknar grund. Visst finns det goda poänger, självklara sådana, som ökat stöd för brottsoffer och så vidare.  Ändock, att ett parti, som Socialdemokraterna som vill ha makten igen – släpper ett sådant här ogenomtänkt och högerpopulisitskt program är bekymmersamt.  Jag vill till och med påstå att det är slöseri med tid.

Ni har ju redan er justitieminister. Hon heter Beatrice Ask.

Wikileaks bristande strategi i fallet Assange

Jag var en av dem som från början stod bakom Wikileaks och deras publiceringar av dokument som visade det ena brottet efter det andra, begågna av stormakter såsom USA och så vidare. Jag står fortfarande fast vid det. Öppenhet är bra och viktigt att värna om, även om det så retar upp USA, eller någon annan stormakt. Deras försök att sedan tysta Julian Assange och Wikileaks, har varit tragikomisk att bevittna. För att inte tala om, obehagligt. Men sedan hände något. Assange blev misstänkt för våldtäkt och ställd inför rätta. Det finns flera sätt att hantera det här. Wikileaks valde att, oavsett vad, ställa sig bakom sin stora ”ledare” Julian Assange. De menar bland annat på att detta bara är en lömsk plan skapad av USA för att förstöra Wikileaks, eller andra länder och att kvinnorna ljuger. Det är en farlig väg Wikileaks har valt. För det första ger det en bild av Wikileaks att ställa sig bakom en man som är misstänkt för våldtäkt och det flyttar fokus från dess kärnverksamhet, som jag hävdar fortfarande fyller en funktion. Samtidigt som allt detta drar ett löjes skimmer över organisationen som sådan. Och det är beklagligt.

Istället kunde Wikileaks låtit rättvisan haft sin gång, skippat alla konspirationsteorier som jag har full förståelse uppstå med tanke på det Wikileaks publicerat, och fortsatt med sin verksamhet som planerat. Det skulle vara det mogna sättet att hantera hela den här karusellen. För det blir gärna otroligt fel när man som utomstående så hemskt gärna vill, utan insyn och egentligen aning om vad det handlar om, tar ställning. För eller emot. Bara för att man tror att personen i fråga är helt oskyldig.  Och det klart Wikileaks tror deras grundare är oskyldig…

För några dagar sedan blev det klart, även om det kan överklagas, att Assange ska utlämnas till Sverige och ställas inför rätta här. Det har varit en lång process som varit svår att följa och rättsprocessen har knappast gått perfekt till. Men låt oss hoppas att vi i Sverige nu, precis som professor Mårten Schultz skriver, kan visa att vi har en rättsstat som går att lita på. Så detta tillslut kan nå ett avslut och alla parter kan gå vidare.

Jag vet inte om Julian Assange är skyldig eller inte, men jag är säker på att Wikileaks som organisation skulle gynnats av att inta en mer avvaktande position. Istället står man nu principfast upp för en man som mycket väl kan bli dömd för våldtäkt.

Inte den bästa strategin för trovärdighet.