Problemet med sommarskola

Varje elev som slutar högstadiet utan behörighet till fortsatta studier på gymnasiet är ett misslyckande. Det är ett underbetyg för svensk skola. I regel finns det förstås inga mirakelkurer för att komma tillrätta med det problemet, men en gemensam nämnare är förstås mer resurser. Vi ska inte inbilla oss, på något sätt, att det löser alla problem men det vore ett steg. I dag är resursfrågan ett problem. Låt mig ta ett exempel, som ligger mig nära personligen: Min pappa är lärare. Han är bildlärare. För tillfället så jobbar han på tre (!) olika skolor, samtidigt som han har sin huvudbas på en skola. Det gör att han två dagar i veckan måste åka omkring till dessa skolor. Han berättar annars om exempel där lärarna är helt överfyllda med arbete, det skärs ner och resultaten går nedåt (den skola pappa jobbar mest på har gått från bäst i länet till bland de sämre). Det är ett exempel. Jag är övertygad om att det finns många, många fler. När skolan skriker efter fler resurser kan man som regeringen gjort skära ner, eller tro att ett nytt betygssystem och ”hårdare tag” löser problemen. Eller som Socialdemokraterna, satsa. Problemet är bara att de satsar på sommarskola. Inte att tillföra fler resurser under skoltiden, så att den där niondeklassaren som ligger efter klarar gymnasiekompetensen. De satsar till och med på en obligatorisk sådan.

En sommarskola är inte per automatik fel. Men det blir vilje och visionslöst när man på något sätt, när det är försent, satsar på skolan – på sommarskola. Den tiden, då eleverna har just sommarlov och då ska någon stackare, som av fler anledningar inte klarat skolan, sitta där på sitt lov. Dessutom måste eleverna som hamnat efter vänta på sommaren, för att ha en chans att komma i kapp. 

Vi borde rimligen, i första hand, satsa på en skola där man under just skoltiden ska ha en chans att klara sig och få den hjälp man behöver.

Att flytta det till ett lov, när terminen är slut, måste faktiskt ses som ett misslyckande.

Lästips: Jonas Wikström