Skolan – alltid någon annans fel

Skolan är en het valfråga och så ska det vara. Regeringen har nämligen havererat fullständigt. De har i åtta år nu skyllt på någon annan. Det har varit sossarnas fel (deras ”flumskola”), ensamkommande flyktingbarns fel, Carl Bildt och Beatrice Asks fel (de genomförde den nästsenaste läroplanen) och nu kan vi lägga till ytterligare en sak på listan, lärarnas fel. Jag kan till och med missat något nu.

Finansminister Anders Borg har förklaringen klar. Det är för mycket ”grupporienterad flumpedagogik”. Med det menar han, får man anta, att det är en viss variation i undervisningen. Allting bygger inte längre på att läraren ska stå och prata hela tiden. Numera, i vissa skolor i alla fall, får elever själva diskutera och man kommit ifrån den där ålderdomliga idén att ett sät att undervisa är bäst. Det kallas i andras värld och i lärarnas, framför allt, det kan jag lova – framsteg. Elever blir mer delaktiga och varje elev kan förhoppningsvis komma mer till sin rätt.

Utbildningsminister Jan Björklund håller givetvis med sin kollega i regeringen:

Det har funnits en flumpedagogik i Sverige där alltför mycket ansvar har lagts på eleverna att jobba själva och individuellt, den åsikten delar jag med Anders Borg

Givetvis har både Björklund och Borg rätt i en sak. För mycket ansvar på eleven och där läraren inte har en aktiv roll, är inte bra. Men det är ju inte poängen i kritiken. Poängen är att ”one size fits all”. Det vill säga, skolan ska vara en fyrkantig sak som undervisar som den alltid gjort och det är när lärare står och håller låda sedan får elever ett prov. Slut.

Anders Borg och Jan Björklunds invändning är symtomatisk. Nu ska lärarna få skulden för deras sätt att undervisa (vad vet förövrigt dessa två om det?). Det är trots allt fortfarande så att den så kallade katederundervisningen är den mest dominerande formen.

Och med det kan vi bocka av ännu ett slagträ i debatten om skolan. Efter åtta år saknas all form av eget ansvar. Nu är det lärarnas fel.

I morgon är det kanske någon annans fel.

Så, mina vänner, krattar man för en valförlust i september.

Kommunisterna i Norge och Finland

Den 9 September är det val i Norge. Det mesta tyder på att den rödgröna regeringen ledd av statsminister Jens Stoltenberg, som styrt landet i åtta år  kommer förlora och ge plats för en borgerlig koalitionsregering med Höyre (Moderaternas systerparti) och främlingsfientliga Fremskrittspartiet. Det intressanta är inte valdebatten som sådan, utan hur Sverige används som ett avskräckande exempel. Både högern och vänstern (ja, faktiskt) använder oss som ett land där marknadskrafterna tagit över allt mer och hur vi privatiserar vår välfärd mer och mer. Det argumentet används framför allt av den rödgröna regeringen. Men de båda sidorna tittar på Sverige och ser vår fria skolmarknad med nu, senast John Bauer som lagts ner som något icke önsvkärt. Höyre fick senast för några dagar sedan backa och säga att de visst vill ha fler friskolor, men de ska inte få ta ut vinster. De har, säger de själva, lärt sig om vad som gått fel i Sverige. Som det ser ut nu har Norge få friskolor (bara religiösa och de med speciell pedaogisk inriktning tillåts) så de flesta går i kommunal skola. De har dessutom bättre skolresultat än vi har.

Högern brukar när den är som mest desperat hänvisa till kommunsimen och Sovjetunionen om man vill förbjuda skolor att ta ut vinst. Jag förstår inte varför de vill ta i så mycket. Det räcker att hänvisa till Norge. Eller ett annat grannland, Finland.

De har både bättre resultat och få (Finland har inte några överhuvudtaget) friskolor.

Vilka hemska kommunister.

Fin medmänsklighet för de elever som drabbats av stängningen

Lundsberg har stängt. Även om de allra flesta inser att det var på tiden finns det dem som tycker det var fel. Maria Abrahamsson, moderat riksdagsledamot fick en känsla av (notera ”känsla av”) att Skolinspektionen drevs av klasshat och de ville därför stänga skolan. En riksdagsledamot spekulerar alltså huruvida en myndighet drivs av klasshat. En annan som reagerat är Gunnar Hökmark, EU- parlamentariker för Moderaterna. Han kallar Skolnispektionens beslut för ”kollektiv bestraffning”. De två moderaters empati i sällan skådat slag för den här internatskolan, som systematiskt kränkt elever är hjärtskärande. Den är till och med ovanlig. Att elever i hög grad utsatts för kränkningar är av underordnad betydelse.  När John Bauer lades ner på grund av kortsiktig lönsamhet var det ingen av de två som var bekymrade. Då var det helt i sin ordning fast detta drabbade flera tusen elever. Inte heller när sjuka utförsäkrades och arbetslösa, trots skyhög arbetslöshet straffades som om arbetslösheten var ett individproblem. Inte heller när Läx-RUT genomfördes, som på ett tydligt sätt gör skolan ojämlik och en skola för fåtalet.

Det är som vanligt. De två moderaters empati räcker till en sekteristisk internatskola där deras väljargrupp går. Nämligen överklassen.  Och elever som drabbas, de som trivs där. Gott så. Men det stannar där.

Fast de är i alla fall inte helt oförmögna att känna medmänsklighet. Problemet är bara att de aldrig kommmer känna det för de mest utsatta.

Då vore de ju inte moderater.

På tiden att Lundsberg stängs

Det finns några viktiga saker att ta med från beslutet att nu stänga internatskolan Lundsberg. Men framför allt och till att börja med, en skola där elever så systomatiskt far illa ska inte ha öppet. Punkt. Så enkelt är det. Jag förstår så långt det är möjligt att de elever som trivs på skolan nu känner att deras värld rasat samman. För dem ses beslutet som orättvist och att Skolinspektionen på något sätt dra alla över en kam. Det är en förståelig reaktion. Deras liv kretsar kring skolan och det sammanhanget. Men det de förhoppningsvis förstår längre fram är att det som hänt på Lundsberg inte är en enskild företelse eller en tråkig olycka. Det är systematiserat. Det är lite som en sekt över det. Elever har vittnat i flera generationer om hur illa de blivit behandlade.  En skola där elev efter elev som gått där vittnar om samma sak och hur illa de blivit behandlade ska inte få bedriva skola. Det är tyvärr så enkelt.

De elever som nu fått sin vardag ”förstörd” eller liv som vissa väljer att uttrycka det bör i första hand rikta sin kritik mot de styrande på Lundsberg. Till exempel rektorn och dess styrelse. Det här är deras ansvar. I slutändan är det faktiskt så att de elever som trivs på skolan får vara glada för att skolan inte stängt tidigare.

Det var faktiskt på tiden. Och ja, det finns en värld utanför Lundsberg också.

Jag lovar att den är sundare dessutom.

Tandlösa friskoleregler. Var så säkra.

Socialdemokraterna, de fyra borgerliga partierna och Miljöpartiet ska tillsammans komma överens om nya riktlinjer när det gäller friskolorna. Det finns anledning att vara oroliga för detta. Framför allt, när Socialdemokraterna och borgerligheten ingår samarbete vet man att det kommer vara tandlöst och värdelöst. Men det är också talande att Vänsterpartiet, de parti som har varit tydligast att skattepengarna ska gå till utbildning och inte ägarna – är utestängda från förhandlingarna. Det blir alltså en förhandling som, i princip, kommer gå ut på att friskolor är bra, vinster ”nödvändigt” (en lögn, de allra flesta vet det) men att vi kanske ska ha lite striktare uppsikt. Det kommer vara tandlöst. Varför då? Jo, för att samtliga partier hyllar i princip friskolorna och deras sjukligt höga vinsterna, men som går till de rika ägarnas fickor – istället för till skolan.

Vi kan alltså, med de nya reglerna förvänta oss det gamla vanliga: Friskolorna kommer få gå med vinst, och det kommer fortsatt vara tillåtet att våra skattepengar går till de rika ägarnas egna fickor, istället för utbildningen eller så att den blir lidande.  Vi betalar alltså skatt för att generera vinst åt rika ägare men samtidigt för att vi ska få en bra och likvärdig skola. Att i fråga sätta det ses numera som något farligt och kontroversiellt. Att vilja att varje skattekrona ska gå till skolan är läskigt. Ett framtida katastrofscenario går att uttyda om pengarna går enbart till utbildning.

Det är en märklig tid vi lever i.

SVD

Hej då FU

Min gamla skola ska läggas ner. Den gymnasieskola som jag tillbringade tre år av mitt liv (då hette den Folkuniversitetet) på. Tre på många sätt bra men också jobbiga, då jag under den första tiden inte mådde speciellt bra. Men jag är på många sätt är så otroligt tacksam att jag tog mig igenom allt och träffade alla fantastiska människor. Vissa av dem betraktar jag idag som fina vänner. Var skolan perfekt? Givetvis inte. Är någon skola det? Men den hade en idé, en pedagogisk idé, där det var ”lära för livet” genom diverse projekt och grupparbeten , snarare än att plugga inför ett prov varje vecka. Det var på många sätt ett skönt avbrott från högstadiet. Jag är dessutom övertygad att vi som gick på skolan är på en del sätt, mer och bättre rustade än andra. För vi gjorde sådana saker. Vi voluntärrarbetade i andra länder (Brighton, England) och hade utbyte med Frankrike, Spanien och Tyskland beroende på vilket språk vi läste. Och vi tragglade med diverse engelska uppsatser, essay och allt vad det hette. Ja, även rapporter till vansinne. Så klart arbetade vi i grupp till idioti, Men ack så lärorikt och ack så trötta vi nästan hann bli på varandra. Men det var det värt. Ofta olika grupper och man lärde sig att, trots att ingen älskar alla, så kan man samarbeta med varandra. En på många sätt lärdom för livet. Och skolan var liten, alla kände nästan alla. Nej, det klart, alla kände inte alla. Men det blev trots allt en speciell liten familj, på både gott och ont.  Sedan, lärarna. Alla så speciella. På sitt sätt. Vissa, givetvis, bättre än andra. Men det kändes som alla, verkligen alla, var anpassad efter skolan och dess idé. En fantastisk skara lärare, helt enkelt.

Redan när vi gick sista året (tog studenten 2011), jag och min årskurs, så var det nog många som insåg att klockan var slagen, då eleverna blev allt färre. Vi fick reda på att skolan skulle byta namn till Thorsten Hysènsgymnasiet (ja, namnet hade vi synpunkter på..) och byta lokal så småningom, ett halvår efter att vi hade slutat. I sig inte konstigt, då lokalerna var till åren och de hade varit där sen 1994. Men ingen, gissar jag, trodde väl på allvar att namnbyte och lokalbyte på något sätt skulle förändra att allt färre elever väljer skolan. Det var nog snarare en åtgärd som mer var ett sista försök att blåsa liv i en skola, vars existens i princip redan hängde på en skör tråd.

Men ingen skola, i synnerhet inte en friskola, kan överleva utan tillräckligt många elever. Det är verkligheten. Sådant är svårt för att inte säga omöjligt att vända, om man inte är en känd och etablerad skola. Och så etablerad blev aldrig dåvarande Folkuniversitetet, ej heller inte speciellt förmögen sådan.

Och verkligheten kom tillslut i kapp dem.

Tråkigt. Mycket tråkigt.

Jan Björklund når nya nivåer i dumhet

Som en ganska nybliven student för lite mer än ett år sen var allas råd, i synnerhet Arbetsförmedlingens ”utbilda dig, sök in på Universitetet”. För jobb fanns det inte. Jag sökte och sökte, men utan någon vidare arbetslivserfarenhet och ”bara” en treårig gymnasieutbildning med inriktning språk/samhällskunskap så var man inte så eftertraktad. Det klart en del i min ålder fick jobb så inte för den skull, de hade både tur och hade kanske lite mer arbetslivserfarenhet. Men jag hade ingen vidare tur. Min ingång hade ju alltid varit ”jag vill jobba och tjäna lite pengar” innan jag hoppade på en lång utbildning och kom fram till vad jag ville göra med livet. Jag var dessutom skoltrött.

Efter ett halvår anammade jag det alla tipsade om. Jag hoppade på en enstaka utbildning eftersom jag då som nu, inte riktigt vet vad jag vill göra. Ett halvår senare hoppade jag på en ny, eftersom arbetsutsikterna inte direkt ljusnade och utbildning är både mer givande och roligare än att gå arbetslös.

Med allt detta som bakgrund, att det är väldigt svårt för någon som gått treårig gymnasieutbildning (ej yrkesinriktning) att få jobb, så inför regeringen med Jan Björklund i spetsen en ettårig gymnasieutbildning för ”skoltrötta”. Alla kan inte bli akademiker”, säger utbildningsministern. Nej, Jan, vi förstår det. Jag vill nog inte ens bli akademiker. Men utbildning är lika viktig för det. En ettårig utbildning är inte tillräcklig, skoltrött eller inte. Det krävs mer för att överhuvudtaget ha en chans på dagens arbetsmarknad. Men Jan Björklunds besked är bara – ”Är du skoltrött? Gå den här utbildningen. Jobb kommer du nog inte få, men det gör detsamma”.

Jan Björklund vill alltså att vi ska konkurrera internationellt med en…. ettårig gymnasieutbildning. En utbildningsminister som föraktar kunskap, helt enkelt.

Det är så in i helvete korkat och dumt.

Typiskt Jan Björklund, med andra ord.

DN, 1