Mycket symbolism – mindre konkreta åtgärder

Idag presenterade regeringen en strategi för de EU-migranter som tigger på våra gator. Det är flera åtgärder som nu ska vidtas. Många av dem är, tyvärr, mest symbolpolitik. Det finns dock en del bra saker, framför allt att vi ska samarbeta med deras hemländer. Man får bara hoppas att det i det ingår påtryckningar. För det är ju så att de länder det rör sig om, Bulgarien och Rumänien, har behandlat sina medborgare vidrigt i massor av år. Att tro att man bara kan le lite och samarbeta dem för att lösa problemet, är man mer än lovligt naiv. Dessutom ska nu polisen äntligen prioritera de hatbrott och det hat som EU-migranterna allt mer utsätts för, vilket verkligen är på tiden.

Sedan blir tyvärr åtgärdspaketet mer problematiskt. Det ska exempelvis bli lättare att avhysa EU-migranter för markägarna. Dels för att de bor olovligt på någon annans mark men också för att vi inte vill ha kåkstäder som växer fram. I grunden är det rimligt. Givetvis är det inte önskvärt med människor som bor i en parallell verklighet i kåkstäder och ovärdigt ett så riktigt land som Sverige. Däremot framgår det inte var det är meningen att de ska ta vägen. Ingenstans konkretiseras det. Det är lätt att glömma bort hur dessa människor är extremt utsatta och diskriminerande och det är knappast så att de har speciellt många valalternativ.

Det är inte anständigt att avhysa människor utan en plan var de ska vägen härnäst. Det enda justitieminister Morgan Johansson (S) fick ur sig var att det är ett kommunalt ansvar och så är det ju. Men de behöver förstås stöd och hjälp i det arbetet. Eller är idén att de ska få en bussbiljett hem och vi ska frångå den fria rörligheten? I så fall bör man talar ur skägget. Inte heller talas det om vilka RÄTTIGHETER de faktiskt har som EU-medborgare. Det glöms bort när man måste förstärka bilden av dem som ett problem.

Regeringen föreslår även hårdare tag mot exploatering av utsatta människor som kommer hit. Dessvärre är inte heller det här speciellt konkret och man undrar vad de egentligen menar? Åsyftas stora ligor som absolut förekommer men där det faktiskt, vilket vi vet från både polis och andra, är extremt ovanligt? I så fall landar vi i det gamla klassiska. De som kommer hit är ofta familjer som organiserar sig. Det är dessutom redan idag brottsligt med människohandel och ocker.

Tyvärr blir det mycket symbolism. En känsla av att man tar tag i problemet utan att egentligen bli konkret någonstans mer än, ironiskt nog, att det ska bli lättare att avhysa extremt utsatta människor. Men givetvis tycker vissa att det är ett steg framåt. Exempelvis inkompetenta Beatrice Ask (M) och Sverigedemokraterna som båda varit skickliga att hetsa mot dessa människor ett tag.

Någonstans är det bara att beklaga att regeringen delvis landar i samma slutsats. Tiggarna ska bort men vi vet inte var de ska ta vägen.

Det är ledsamt att en progressiv regering på fullaste allvar tacklar ett problem på det sättet.

Stefan Löfven tar inte skolan på allvar

På Socialdemokraternas partikongress förra helgen började statsminister Stefan Löfven prata om hur föräldrar och elever nu minsann borde sluta hålla på med spel och Netflix och koncentrera sig på skolan. Det är givetvis ingen som motsäger sig att barnen har ett ansvar för sin skolgång tillsammans med föräldrarna. Men det som blir märkligt är fokuseringen. Skolresultaten sjunker. Helt plötsligt börjar Löfven peka med pekpinnar mot föräldrarna och barnen. Att skolan är ett individproblem.

Vad kommer det här ifrån? Ska man tolka det här som någon ny ”vet hut-linje” för att det numera går trögt i  opinionen? Det är annars något som Folkpartiet ägnat sig åt och delvis även Moderaterna, inte ett progressivt parti som Socialdemokraterna ska hålla på med.

Tyvärr slutade det inte där. I dagens lördagsintervju hos Sveriges Radio lanserade Stefan Löfven en gammal folkpartistisk hjärtefråga, förbjuda mobiltelefoner i klassrummen. Lärarförbundet avfärdade med all rätt förslaget som detaljstyrning och att det här faktiskt inte är ett stort problem, utan att lärare ofta kan lösa det på de respektive skolorna. Det stoppade dock inte Löfven som står fast vid sitt förslag.

De svenska skolresultaten sjunker som en sten. Vi har en alltmer ojämlik och segregerad skola. Det är allvarligt och kräver handlingskraft.

Men vi kommer inte åt ojämlikheten och sjunkande skolresultat genom prat om att föräldrar och elever borde skärpa sig, och utspel om mobilförbud.

En socialdemokratisk partiledare, tillika statsminister borde veta bättre.

Vi borde i alla fall diskutera rasisternas rätt till talmansposten

I valet i söndags blev Sverigedemokraterna Sveriges tredje största parti. Med det ska de också, enligt riksdagens rådande praxis, tilldelas en vice talmanspost. Det rör sig alltså om en praxis och inte på något sätt någonting det finns någon skyldighet att göra. Det går alltså att utan problem frångå detta.

Alliansen och Socialdemokraterna var snabba med att deklarera att rådande praxis ska gälla. Från Socialdemokraternas sida sa gruppledaren Mikael Damberg att han förstod att människor var oroliga, men var så trygg i att ansvaret skulle delas bra av talmanprecidiet. Allianspartiledarna sa ja direkt utan att blinka. De enda som hade synpunkter var Vänsterpartiet som sa blankt nej och Miljöpartiet som också tyckte det var problematiskt.

En talman ska representera hela Sverige. Det ingår i rollen. Givetvis har en vice talman en mer undanskymd roll men att denne ska vara en person från ett parti vars idé bygger på att ifrågasätta vissa människors existens, är ett problem. Det är faktiskt något vi måste diskutera. Jag har inget enkelt svar, eller att vi ska gå ifrån praxis, men det är inget beslut att ta lättvindigt på.

Vi har nämligen ett ansvar för de människor som vareviga dag känner sig hotade för att de har ett annat namn, ursprung eller till och med sexuell läggning på grund av det hat Sverigedemokraterna står för. En talmanspost riskerar att dels legitimera partiet men också få de att framstå som statsmannamässiga. Det är allvarligt och kräver diskussioner.

Men kanske kan en talmanspost å andra sidan omöjliggöra för  partiet att framstå som offer, den enda oppositionen, vilket deras idé för framgång bygger på.

Svaren är inte givna men vi har ett stort ansvar att i alla fall diskutera saken utan givna utgångspunkter. Vi har till och med en skyldighet med tanke på vad rasisterna står för och de människor de hatar.

Socialdemokraterna och alliansens kategoriska svar är därför väldigt olyckliga och vittnar om en stor oförståelse.


Läs före detta talmannen Birgitta Dahl (S) på samma ämne. 

Stefan Löfven fick ett utomordentligt skäl att stänga ute vänstern

Igår började Stefan Löfven samtalen för att kunna bilda en ny regering. Först pratade han med Miljöpartiet som han vill bilda regering med och sedan kontaktade han Vänsterpartiet. Svaret Löfven gav till Vänsterpartiets ledare, Jonas Sjöstedt, var kort och koncist. Han ville inte ha dem i regering, inte ens inleda en diskussion med dem. Skälet han angav var logiskt, då det försvårar blocköverskridande lösningar även om Vänsterpartiet var helt öppna med att de vara beredda på det. Jonas Sjöstedt var besviken efteråt.

I och med detta spelar Löfven ett högt spel. Han ska nu bilda en regering som är mindre än alliansen, komma överens om budgeten med Vänsterpartiet och i andra frågor över blockgränserna. Vänsterpartiet blir ett stödparti, liksom ett oppositionsparti. Men det gör att Löfven har flera saker framför sig och det är förhandlingar med vänstern, som nu är arga på honom, och Centerpartiet och Folkpartiet som avvisar honom.  Ur det perspektivet vore det smartare och skulle göra regeringsfrågan lättare, att faktiskt ta in Vänsterpartiet för då kommer budgetförhandling och allt annat på köpet.

Stefan Löfven verkar sannerligen skött samtalet med Jonas Sjöstedt ytterst osnyggt,  men ingen kan på fullaste allvar vara överraskad av Stefan Löfven och Socialdemokraternas beslut. I hela valrörelsen har Löfven talat om Miljöpartiet som en naturlig samarbetspartner samtidigt som han knappt tagit Vänsterpartiet i sin mun och sagt, svävande, att de fortsatt kommer ha ett ”bra samarbete” som Socialdemokraterna har med andra partier. Det går inte att misstolka Löfvens ogillande av Vänsterpartiet. Det är inte bara hans ogillande utan hos socialdemokratin har det alltid funnits en skepsis mot partiet. Samarbete, ja, till viss del men inte längre. Göran Persson var tydlig med sin tid. Mona Sahlin försökte i valrörelsen 2010 någonting annat, det vill säga, en rödgrön koalition efter att ha gett efter sitt eget motstånd. Det gick inte alls bra. Då fick de som återigen ogillar Vänsterpartiet vatten på sin kvarn och kunde skylla förlusten på partiet. Att det är både förenklat och felaktigt gjorde detsamma. Slutsatsen av det valet var från alla håll, förövrigt, att partierna skulle gå till val var för sig. Ett rimligt beslut.

Sedan kom Juholt som var en katastrof för partiet och till sist, Löfven. En gammal arbetare som är en typisk gråsosse och som står till mitten i politiken. Partiets politik lades stegvis om. Man fokuserade på jobb och ekonomin, och vann den kampen.  Så i måndags vaknande man upp till ett jobbigt parlamentariskt läge. Ingen socialdemokrat hade givetvis önskat sig det här.

Däremot gav den Stefan Löfven och partiets ledning ett utomordentligt skäl att stänga ute vänstern. För det är i det här läget strategiskt att stänga ute dem för att göra upp över blocköverskridande. Det är något folk i regel köper. Eller det är i alla fall lättare att svälja.

Med det slapp också Stefan Löfven ställas inför ett svårare läge, ifall de rödgröna hade fått majoritet, och huruvida han skulle kunna tagit sig ur det på något sätt utan att vänstern skulle få vara med. Det hade varit svårare och sett illa ut.

Det är jag övertygad att han och partiets ledning är glada för idag.

Återigen slipper de Vänsterpartiet i regering och ett bra skäl för det hade dem också.

 

 

Varför dumförklara företagen?

Sänkt restaurangmoms och RUT-avdrag är båda reformer som upplagda för arbetsgivare och deras företag. Det är också två, framför allt, dyra reformer som i grunden kostat mer än de smakat. Nu ska de däremot försvaras av alliansen till varje pris. Det talas om hur många jobb som försvinner ifall man tar bort RUT-avdraget och höjer restaurangmomsen.

Den här idén om att världen på något sätt går under ifall man reformerar/tar bort dessa åtgärder är intressant. Det är intressant, i synnerhet, eftersom det helt frigör arbetsgivare från ansvar för sina anställda. Ansvaret blir statens. Företag behöver skattesubvention för att överleva, låter det indirekt. En följdfråga blir då ifall man verkligen är en vidare företagare ifall man inte säger sig kunna överleva utan skattesubvention från farbror staten, så man tvingas gå så långt att säga upp personal.

Men i debatten om de här två reformerna glöms även arbetsgivarens ansvar bort. Vilken rätt har dem att, bara för en ineffektiv åtgärd avskaffas, säga upp en massa människor? Näringsminister Annie Lööf (C) tar gärna företag som exempel, som pratat med henne, och varnar för vad som händer med de anställda ifall de rödgröna får makten och tar bort eller förändrar de här ineffektiva åtgärderna. Det är ohederligt och ger i grunden en bild av att restauranger inte existerade innan den sänkta restaurangmomsen, inte heller städföretag existerade innan RUT. Men framför allt blir det intressant apropå högerns syn på fri företagsamhet. De ska få en massa skattesubventioner som ger få jobb och kostar desto mer, men de får med fördel sparka folk om reformen försvinner, för de kan inte överleva annars låter det ofta.

Det är inte att tro på fri företagsamhet. Än mer är det verkligen att dumförklara företagarna och samtidigt låta arbetsgivaren gå fri från allt ansvar för sina anställda.

Och det är en otroligt illa förd politik.

 

 

För en rödgrön majoritet krävs det att man röstar på något rödgrönt parti

Inför EU-valet skrev jag lite om att det kan bli en situation där Feministiskt Intiativ inte får över fyra procent i riksdagsvalet och en röst på dem därför kan bli, om man vill ha en rödgrön regering, ”bortkastad”. Sedan kom EU-valet. Fi flög på en imponerande våg och fick fem procent och ett mandat i Europaparlamentet. Det var då, sedan hände något.

Det går att spekulera i vad som hände. Kanske blev de övriga partierna bättre på att fylla tomrummet när det kommer till jämställdhetsfrågan och Fi, i och med att de inte sitter i riksdagen, fick mindre uppmärksamhet ju närmare valet kommer. Nu är det mindre än två veckor kvar till valet och partiet står kvar på 2.7 procent.

Det är ungefär, rent antalsmässigt, vad de kammade ihop i EU-valet men eftersom betydligt färre röstar där än i riksdagsvalet landar de på den siffran. I korthet innebär det också att de egentligen inte lyckats locka till sig några fler väljare än de fick i EU-valet. De har sin bas och den räcker så här långt just nu.

Som det ser ut nu i opinionen är de rödgröna partierna några fåtal mandat från egen majoritet i riksdagen. Om man som Fi-röstare vill se en rödgrön regering, stark sådan oavsett om vänstern eller ej ingår, blir därför en röst på Fi bortkastad. Det är osannolikt att tro att de på mindre än två veckor kommer göra en sådan uppsving med det begränsade medieutrymmet, och växa med över en procent som krävs.

Valet är inte här än och egentligen ska man därför vara försiktig med att döma ut ett partis chanser. Däremot kommer en röst på partiet fortfarande vara en stor chansning. Vissa kommer så klart dessutom hävda till att en röst på det man tror på inte kan vara bortkastad. Det får man tycka. Men i det här fallet gör det att man på något sätt delvis accepterar Fredrik Reinfeldt fyra år till som statsminister och anser sin princip att rösta på exakt vad man tror på, vara viktigare än ett regeringsskifte och en stark rödgrön regering.

Det är en helt okej avvägning att göra men man måste nog faktiskt ta och göra den.

Om man vill se en rödgrön majoritet krävs det faktiskt att man röstar på något av de rödgröna partierna den 14 september.

 

Den rödgröna regeringsfrågan

Nu är det två veckor kvar till valet. Det innebär att det mer och mer spekuleras i vilka som kommer ingå i en eventuell rödgrön regering. Blir det ”bara”en regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet eller kommer även Vänsterpartiet ingå?

Vänsterpartiets partiledare, Jonas Sjöstedt, har varit tydlig. Han vill att partiet ska vara med i en rödgrön regering. Så sent som idag skrev han på Svenska Dagbladets debattsida hur en rödgrön majoritet med vänstern i regering är garanten för att hålla rasisterna borta och för att föra landet i en progressiv riktning.

Stefan Löfven, Socialdemokraternas partiledare, har sagt att han inte kommer dela ut några ministerposter före valet men samtidigt sagt att Miljöpartiet är deras ”naturliga samarbetspartner”. Vad vi som minst har att vänta oss, som det verkar är en S och MP-regering. Huruvida vänstern kommer ingå i den är skriven i sten men om Socialdemokraterna får välja blir nog inte så fallet.

Varför det är så är ganska enkelt. Socialdemokraterna har alltid varit rädda för att riktigt släppa in vänstern. De anses skrämma bort väljare och ses i regel som ansvarslösa. Detta trots att de haft ett samarbete tillsammans med både sossarna och Miljöpartiet om 16 budgetar från 1998 till 2006 i form av stödparti.

Men ett samarbete med vänstern i någon form, ifall det nu blir rödgrön majoritet, är givet. De blir i så fall ett stödparti till en socialdemokratisk ledd regering återigen även om Sjöstedt nu skriver, förstås, att de i så fall ändå kommer ställa vissa krav. Det innebär att Stefan Löfven kommer förhandla med partiet när det kommer till den ekonomiska politiken för att, helt enkelt, få igenom en budget. I ett sådant läge slipper även Socialdemokraterna och Miljöpartiet ge sig in på vänsterns krav om vinster i välfärden. Det är nämligen partiets enda krav för att ingå i regering i princip. De vill se ett totalt vinststopp vilket både S och MP avvisar även om de är överens om skärpningar.

Vänsterpartiet har dock mycket att förlora på att ingå i en regering. Det räcker med att titta på de tre allianspartierna förutom Moderaterna när det kommer till raserat väljarstöd. Eller på Norge där Sosialistisk Folkeparti i åtta år var i en koalitionsregering med bland andra norska Socialdemokraterna (Arbeiderpartiet). De har nu stöd av drygt fyra procent av väljarkåren och i senaste valet klarade de så när spärren till deras riksdag.

Men för Vänsterpartiet finns det ett viktigare skäl att faktiskt ingå regering. De måste visa att de kan ta ansvar. Det klart, de styr tillsammans med både S och MP i ett flertal kommuner i landet men det blir aldrig samma sak som att ingå i regering. Än mindre blir det i väljarnas ögon samma sak att agera stödparti åt regeringar som de gjort länge, och varit involverade i budgetarbetet. Väljarna ser bara en socialdemokratisk regering med statsråd.  I ett läge där vänstern ingår i regering skulle det också få bort mycket av det folk har invändningar mot dem som ansvarslösa och så vidare – som den stora ”vänsterfaran”. De får, kort sagt, bort stigmatiseringen runt dem.  Dessutom kan de förhoppningsvis, även om kompromisser sker, kunna uträtta saker i regering.

Vänsterpartiet skulle helt enkelt må bra av att äntligen få ta det där regeringsansvaret. Men jag tror Stefan Löfven och Socialdemokraterna helst av allt undviker det efter den 14 september.