Zlatangate

För några dagar sedan intervjudades Sveriges lagkapten i fotboll, tillika storstjärnan Zlatan Ibrahimovic, i Expressen. Det var en på många sätt bisarr intervju följd med dels märkliga frågor och avsaknaden av egentliga frågor av kritisk karaktär. Det var mer intervju gjord av en supporter på sin stora idol. Problemet med intervjun var dock i första hand inte det, även om vissa gärna vill skylla på media för att försvara Zlatan. Hela problemet var hur han tog tillfället i akt att utrycka sig nedvärderande om damfotbollen. Låt mig ge er några exempel.

(detta apropå bilfadäsen med Anders Svensson på fotbollsgalan)

 

Det blev väl konstig fokusering kring det över huvudtaget?

– Ja, men det är konstig fokusering från dem som pratar om det, inte från förbundet som gjorde gesten. Gesten är fantastisk, men de som pratar om den är katastrof. Hur fan kan du jämföra en damprestation med en herrprestation individuellt?

Ja, det är ju två helt olika saker…

– Det är helt omöjligt! säger Ibrahimovic med bestämdhet.

– När jag kommer ut i Europa jämför de mig med Messi och Ronaldo. När jag kommer hem jämför de mig med en damspelare. Ska jag behöva skämmas för att vara en svensk fotbollsspelare?

Notera, till att börja med, hur ”journalisten” på något sätt vill lägga saker till rätta och snarare trösta Zlatan än att ställa följdfrågor. Sedan har vi en viktig del här. Han skäms. Här i Sverige blir han, enligt sig själv jämförd med en motsvarighet på damsidan. För honom är det hemskt och skamligt. Det är ett enkelt sätt att nedvärdera damfotbollen och det ser inte snyggt ut. Han verkar också vilja mena att Anders Svensson bör få en bil, men Therese Sjögren som på motsvarande sätt också gjort en massa landskamper, inte ska ha en. Här säger det något viktigt. Kvinnors prestationer är mindre värda eftersom de är så dåliga inom fotbollen. Det spelar alltså ingen roll om prestationen är densamma som Svenssons. Vi fortsätter:

Det är synd om Anders, för han har gjort det fantastiskt bra. Vem som kommer att slå hans rekord det vet jag inte, men vem pratar om det rekordet i dag? Ingen! Man snackar om att han ska leasa, hur mycket han ska skatta… Snälla, lägg ner! Herregud. Det går inte att jämföra. Hylla honom i stället för det här rekordet och för att han är en av de få spelare vi har som har kommit upp på den nivån. Det är bättre att vi är på den linjen än att vi sänker hela hans värde för att jämföra honom med damernas individuella prestationer. De kan få en cykel med min autograf så blir det bra, säger Ibrahimovic och poängterar att det är behandlingen av Anders Svensson som han vänder sig mot, inte sakfrågan.

Här är Zlatan givmild. Therese Sjögran kan få en cykel för besväret (!). Han har nu lagt till att han skämtade och att det var riktat mot media.

Problemet i hela den här soppan är givetvis inte Anders Svensson, det har nog ingen påstått. Hela problemet är Svenska fotbollsförbundets otroliga nedvärderande syn och klantighet när det kommer till att ge en bil till Svensson och blommor till Sjögran. Som om Sjögran, trots att nivån är en annan, inte har åstadkommit något (fast hon gjort samma sak) lika bra som hennes manliga motsvarighet.

Jag hade inga större förhoppningar på Zlatans syn när det gäller genus och jämställdhet. Han är en duktig spelare. För mig har det alltid stannat där. Men hans uttalande går inte att avfärdas som ett skämt, eller en mediavinkling. Han har uttryckt sig nedvärderande om damfotbollen. Nu kommer säkert många säga ”men han har ju rätt, de är värdelösa”. Poängen har aldrig varit det, eller att nivån är en annan. Vi måste lyfta ögonen. Fotbollen är mansdominerad. Den är fortsatt av och för män. Det har blivit bättre, men den är fortfarande exkluderande. Det är en spegling av samhället, där kvinnor alltjämt har en uppförsbacke på många sätt. Så ni som inte kan se det här ur ett fotbollsperspektiv, lyft ögonen och se det samhäelliga perspektivet. Det är problemet. Det Zlatan gör är att, i egenskap av landslagskapten, tala nedvärderande om dem som nu spelar och de tjejer som en dag vill bli fotbollsspelare. Han är, förutom rollen som lagkapten, en förebild. Det finns absout INGEN som helst anledning att tala om damfotbollen på det sättet medtanke på hur bortprioriterad den är eller kvinnors ställning överlag. Nu kommer folk invända att herrfotbollen drar in mer pengar.  Visst, så är det, men det är inte heller poängen. Poängen är att fotbollsvärlden, vilket på många sätt illustrerades av fadäsen på fotbollsgalan av Svenska fotbollsförbundet, att damfotbollen är bortprioriterad.

Men Zlatan har aldrig varit huvudproblemet. Det har och är förbundet. De har ingen som helst värdegrund, vilket går att se på hur de hanterat kaoset kring Albornoz och Gerndt. Inte heller, som sagt, när det gäller bilgrejen på fotbollsgalan. De kan inte nu heller få tummen ur och fördöma Zlatans uttalande. De vill, enligt sig själva, inte recensera spelares uttalande fast de säger sig ha en värdegrund. Svenska Spel däremot, förbundets huvudsponsor, var kritiska precis som damlandslagets förbundskapten. Det sistnämnda är i sig ironiskt, då hon  är anställd av just förbundet.

Det finns en än sorgligare aspekt av det här. Var är alla manliga proffesionella fotbollsspelare? Varför reagerar dem inte? Är det för att de inte vågar säga emot stora och ”mäktiga” Zlatan, eller för att de delar hans unkna och nedvärderande syn? Jag vet inte svaret, men jag tror det är en blandning. Den enda spelare som jag läst varit kritisk mot hans uttalande är Henrik Rydström, numera före detta spelare i Kalmar FF. Han är klok och förståndig. Annars i princip knäpptyst.

Jag är också rädd för att det handlar om en priviligerad bubbla. Zlatan har inte haft det lätt i sitt liv, men har ett j*vligt bra liv nu med sexsiffror på banken. Det spelar in. Han är priviligerad med svårighet att se utanför sin egen tunnel. Det är ett problem han delar med många. Eller för att citera Olof Lundh på Fotbollskanalen:

Deppigast är egentligen att Zlatan som så många gånger pratat om hur han med sin bakgrund behövt vara mycket bättre än andra för att bli accepterad. Hur tror han Pia Sundhage o Co har haft det på vägen? Han borde identifiera sig med dem, och inte sparka på dem.

På något sätt är det vad allt handlar om. Han trampar på dem. Det är fegt, oförsvarligt och onödigt.

Svensk fotboll har problem. Zlatan är en del av det problemet men knappast huvudproblemet. Problemet stavas ett förbund som får vem som helst att skämmas och som är fyllda med priviligierade män utan förmåga att se utanför sin bubbla, vilket leder till sådana här fadäser som bilgrejen så väl som incidenten med Gerndt och Albornoz. Varken Zlatan och förbundet är ensamma i sin syn, och det är nog det jävligaste av allt.

Om detta må vi prata om.

Nej, Emma har inte ”svikit”.

Höjdhopparen Emma Green- Tregaro valde för några dagar sedan att markera mot Rysslands nya och vidriga lagar mot homosexuella. Hon gjorde det genom att måla naglarna i regnbågsfärger. Det här fick direkt stort genomslag och de allra flesta i Sverige var snabba med att stödja henne. Personligen gillar jag när idrottsstjärnor tar bladet från mun. Antingen rent symboliskt, eller på andra sätt. Det brukar normalt sett vara ganska ont om den varan, men just den här gången när det gäller Ryssland, så har flera stycken markerat. Det är välkommet. Idag, däremot, är det krigsrubriker gentemot Emma om att hon ”svikit” eftersom hon idag hade röda naglar. Hon påstås alltså ha vikit ner sig efter påtryckningar. Jag vet inte om det stämmer, men jag tycker det är en rätt otacksam syn att ha, att hon nu har ”vikit ner sig”. Hon tog faktiskt ställning och hon fick dessutom stor genomslagskraft. Följdfrågan blir då vad mer ska hon göra för att på något sätt fullbordat sin aktion?  Varför ska allt ansvar, helt plötsligt, falla på henne? Hon är en av många friidrottsstjärnor och hon har gjort något som inte är vanligt. Hon har markerat och fått uppmärksamhet för det. Vad mer kan man begära? Man kan ju knappast begära att hon ska dra hela lasset själv, eller ”be” Putin avgå.

För det blir nämligen en smula bisarrt att först uppmärksamma och hylla att en idrottsstjärna tagit ställning för att sen tala om ”svek”.  Som om att Rysslands vidriga homofobi helt plötsligt kretsar kring en enda svensk stjärna bara för att hon var modig nog att säga ifrån.

Hur vore det om de som nu talar om ”Emmas svek” istället fokuserade och satte tryck på IOK som är helt handfallna när det kommer till mänskliga rättigheter som det de facto handlar om?  Eller åtminstone ge sig på någon som varit helt tyst i frågan?

Fast kanske framför allt kolla sig själva i spegeln först.

Damfotbollen – en spegling av samhället

För några dagar sedan inleddes EM här i Sverige. Det svenska damlandslaget inledde mot Danmark. Man gjorde en ganska slätstruken insats, och 1-1 var nog om man ser till spelet helt rättvist. Dessutom brände svenskarna två straffar (!). Båda rent ut sagt uselt slagna. Men det var dessvärre inte det som ledde till rubriker, eller folk hade uppmärksammat efteråt. Det var, föga förvånande, att kvinnor överhuvudtaget spelade fotboll. På Twitter kunde man se män göra sig lustiga, anspela på kvinnornas sexuella läggning, till viss del deras utseende och kalla de horor för att på så sätt förminska dem och deras prestation. Det här skulle förstås inte hänt om det var män, normen som spelade fotboll. Visst skulle kritik framförts, det hör ju till, men få tänker ens tanken att sexualisera männen som spelar eller kalla de ”bögar” om de gjort en dålig match. Det här är för all del ingen isolerad företeelse för fotbollen, utan en spegling av samhället. Men ingenstans jämför vi kvinnor med män som i fotbollen. Män är alltid normpunkten som vi vill referera till, för så har det alltid varit och så är, precis som mycket annat, fotbollen uppbyggd. Jag har själv gjort det och kommit på mig själv. Det är problematiskt, då det är olika saker på sätt och vis. De har olika förutsättningar och det vore inte rättvist mot någon att jämföra dam och herrfotboll rakt av. Vi måste lära oss att kunna skilja dessa saker åt.

Samtidigt är det här, vilket jag snuddade vid ovan, en samhällstendens – en spegling av samhället. Det klart det är fåtalet idioter som uttryckte sig kränkande och förminskande, varav några av dem framstående inom elitidrotten, men det är det här kvinnor råkar ut för. De bedöms inte för sin prestation, de sexualiseras, de kallas flator och (i det här fallet) att de minsann inte borde spela fotboll eller vad det nu kan handla om. De förminskas på ett bisarrt och hatiskt sätt.

Jag har ingen illusion om att fokus kommer förflyttas, bara sådär, från att allting utgår ifrån herrarna till en viss vridning till damfotbollen. Då är man inte realist. Men mycket har blivit bättre, och i första EM-matchen sågs faktiskt Sveriges match av 1,7 miljoner TV-tittare tillsammans med ett fullsatt Ullevi. Det finns alltså hopp. Och det är glädjande. Men någonstans måste vi kämpa för att män som kvinnor, som väljer att spela fotboll, får chansen att göra det och bedöms utifrån dennes förutsättningar – inte huruvida hon är bra i förhållande till männen eller hur snygg hon är. Utan hur duktig hon är i förhållande till sina kvinnliga med och motspelare.  Då krävs det flera saker, men framför allt att det satsas på damfotbollen, som det görs på herrfotbollen och låt oss vara ärliga, så är det inte idag. Vid EM skulle herrarna som max fått 1.7 miljoner kronor, medan en damspelare som max skulle tjäna 150 000 (!). Det är häpnadsväckande siffror. Det visar att inte ens svenska fotbollsförbundet satsar på damfotbollen. Ett lönegap, om man vill vara sådan, som speglar samhället i övrigt.

För mannen är fortfarande normen. Det han gör är bra och han bedöms efter det. Medan kvinnor för att ta sig in i något nytt, som fotbollen, ska behöva stå ut med sexistiskt skit och bedömas efter utseende, snarare än prestation och hat för att hon har mage att vilja spela fotboll som det handlar om i det här fallet. Så har det, genom historien, alltid varit. Nu är det fotboll, en gång i tiden var det rösträtt och så har det fortsatt.

En ständig kamp för att bli behandlade som människor och få göra det de tycker om, och bli bedömda utifrån det.

Vi är nu på år 2013, och det är fortfarande långt ifrån en självklarhet.

Lästips: Jack Werner (han som samlade ihop alla diverse kränkande och hatiska tweeten).

En lek

Ska vi leka en lek? Den heter ”den som lyckas fördöma sexualbrottslingar mest vinner”. Namnet säger i sig det mesta om vad lekan handlar om. I går spelade Djurgården hemma på stadion mot Malmö. De lyckades, efter många om och men, vinna med 3-2. En minst sagt efterlängtad seger. Så vad har sexualbrottslingar med fotboll att göra, tänker ni? Albornoz, ytterback i Malmö är dömd för sexuellt utnyttjade av barn. Detta var, förstås, djurgårdsklacken inte sena med att reagera på. Så matchen igenom sjöng de nidramsor om honom och buade kraftfullt så fort han hade bollen. Efteråt var det en och annan MFF-spelare, till och med domaren som reagerade över detta, och tyckte att Djurgårdsspelarna skulle fördömt fansens agerande. Efter matchen bad dessutom Ingvar ”Putte” Carlsson om ursäkt till Albornoz personligen å Djurgårdens vägnar. Jag tycker att det skriks mycket skit på läktarna. Det finns ruttna normer där, och det kan förekomma sexism och rasism. Det här, däremot, att sjunga nidramsor om Albornoz förehavanden må vara lågt men får ändå ses av den mildare varianten. Om det dessutom är inom lagens ramar, finns det heller ingen anledning till att stoppa det (är det ens möjligt?). Djurgårdssfansen är knappast ensamma om att ha sjungit, bara en i mängden av supportrar. Sedan kan man tycka massa saker. Personligen skulle jag aldrig varit med och sjungit. Dels för att jag tycker det är tramsigt och för att Albornoz fått sitt straff av vår rättsstat, tycka vad man vill om den och för att det är fotboll det ska handla om. Den rättsstaten bygger ändå på att folk någon gång, i princip, ska komma ut i samhället igen. Jag stödjer den principen. Att Albornoz, däremot, så snabbt blev välkomnad tillbaka till Malmö tycker jag går att diskutera. Ett annat exempel är hustrumsisshandlaren Alexander Gerndt som förhållandevis snabbt efter domen var välkommen in i svenska landslaget. Båda dessa är förebilder för massa unga människor och kanske till och med framtida fotbollsspelare. Därför är det inte heller så enkelt att, bara sådär, välkomna de båda tillbaka till sin klubb/landslag. I detta har både Malmö och det svenska landslaget brustit, tycker jag.

Men för att återknyta till leken. Jag såg i djurgårdsforumet på svenska fans som normalt håller en förhållandevis låg nivå på alla sätt, störa sig på en artikel om publikens (som jag skrev ovan) nidramsor om Albornoz. Flera tolkade detta, så klart, som om att man ställde sig på ”pedofilens sida” (det är nog inte heller korrekt att kalla Albornoz pedofil, om vi nu ska vara helt ärliga). Det är en svart och vit världsbild ”antingen är du med eller mot oss”. Flera andra signaturer länkade till en delstat i USA (Ohio), där dömda pedofiler tvingas ha speciella registreringsskyltar, så omgivningen vet vad de gjort. Då är vi där igen. I så fall går vi ifrån vår syn på rättsstaten att man döms en gång, avtjänar sitt straff och är därför välkommen ut i samhället igen. En sådan skylt, en sådan markering skulle öka agget mot människor som en gång avtjänat sitt straff och fått komma ut. Det är en vanlig, ändock obehaglig företeelse att man låter sina känslor bli någon slags egen rättsstat. Det är förstås logiskt, men kan lätt gå över gränsen.  I förlängningen skulle Ohio-exemplet leda till att människor tog lagen i egna händer, och satte åt den dömda sexualbrottslingen för få gillar ju nämligen, i synnerhet sådana brottslingar. Och de skulle bli straffade IGEN, fast de redan avtjänat sitt straff. I USA, som i regel inte tror på att man någonsin kan avtjäna sitt straff och komma ut igen, är det här förstås inget märkligt. Men för oss andra, hoppas jag det är det. Att vara pedofil är dessutom ett sjukligt beteende, och tyder på att personen i fråga är svårt psykiskt sjuk. För det har vi ju vård. Eller ja, sådant tror vi på i Sverige tillsammans med att hårdare straff inte gör att brottsligheten minskar.

Vårt rättssystem är inte perfekt, långt i från. Jag är däremot tacksam att den inte, som en del andra vill göra, leker leken ”den som lyckas fördöma sexualbrottslingar mest vinner”. Som om människor, de allra flesta, inte tycker att sexualbrott är vidrigt och sjukligt och det avgörs av hur man ser på straffskalan….

Tramsigt, City-redaktionen på SF

Jag är en stor fotbollsfantast och besöker med jämna mellanrum Svenskafans för att läsa om det senaste om mina favoritlag, eller intressanta krönikor. Oftast är det läsvärda och mycket intressant läsning, men ibland är det också lågvattenmärken. Som idag, efter Manchester-derbyr, där United gick segrande med lite tur och mycket effektivitet. Jag är den första att, som United-supporter erkänna det. Och jag har inte, så klart, något till övers för City (rivalitet, you know). Men jag tycker att det finns rätt och fel forum att om man vill, och tycker man får ut något av det, uttrycka sitt förakt mot enskilda spelare i motståndarlaget eller laget som sådant. Sedan kan man diskuter nivån och när gränsen är nådd, förstås. Jag kan tycka att den gränsen är nådd, när City-redaktionen och en medlem av den, skriver i matchrapporten som ska vara en skildring av matchen- att United är en ”förort” och ”scums”. Detta, alltså, i en helt vanlig matchrapport. Jag kanske är känslig och rentav löjlig, men jag kan tycka att i en matchrapport så ska man skildra just MATCHEN och hur den såg ut, inte kalla motståndarlaget, rivaliteten till trots okvädningsord. Det kan jag tycka är en bra tumregel. Jag har all respekt för att City-supportrarna är arga en dag som denna, jag och många United-supportrar har varit i samma sits många gånger. Men när man är arg och uppe i varv, kanske iden inte är den bästa att skriva en matchrapport, där man låter ilskan rinna iväg och kallar motståndarlaget okvädningsord. Tänk om en artikel, i någon av de större tidningarna innehöll det av någon journalist. Nej, vi ska inte jämföra Svenskafans och riktig journalisitsk i den meningen, men jag kan ändå inte låta bli att tycka det är en säregen låg nivå, att i en matchrapport uttrycka sig så.

Visst är det okej att hata United, jag vet att många gör det, i synnerhet City-supportrarna. Men låt då det hatet och hatet mot spelarna, om det nu känns som om det är något som måste ut – komma ut i forumet eller krönikor. För där är det fritt, fritt att uttrycka sin åsikt och klacka ner på vem man vill. Dock tveksamt om det är så bra idè ifall man vil bli tagen på allvar, att inkludera ord som ”scums”…

På en sida, där man skriver om sitt lag, kan jag tycka att man kan kräva en högre nivå än en dagis/tonårsnivå, där man kallar ett lag som man hatar för fula ord. I en matchrapport, dessutom.

Det är ovärdigt. Och tramsigt.

 

 

Återigen: Det är mottagaren det handlar om framför allt, ingen annan

Jag blir alltid lika imponerad av hur de som med stor sannolikhet aldrig blivit utsatt för rasism, tar sig rätten att tala om hur ett utryck som Bo Hansson i matchen mellan Gefle och AIK sa”inte fler svartingar” inte är så farligt. Vissa tycker det bara sådär är en korrekt benämning. Nåja, de flesta tillhör den där trollhögern som hänger på rasistsajter som Avpixlat, men ändå. Bo Hanssons kollegor och vänner har gått ut och försvarat hans kommentar. Deras argument ”han är inte rasist och gammal”. Med gammal menar man att på hans tid var det inga problem att uttrycka sig så. Absolut, så var det säkert. Problemet är att vi numera lever på 2000-talet, inte 40-talet, vilka många av oss är tacksamma för. Det medför ett ansvar av hur man uttrycker sig och om man är en offentlig person måste man således anpassa sig till dagens samhälle. Nej, Bo Hansson är inte rasist, det har ingen påstått, men han uttryckte sig olämpligt-  i generaliserande drag. Varför blir då folk upprörda? Jo, han generaliserar och dessutom om vi är medveten om historien när det gäller svarta människor och dess rättigheter, behöver man inte veta mycket mer. Det är en över och underordning. Även de vill behandlas som individer, inte utifrån raser eller hudfärg. De vill behandlas utifrån hur dem är som människor. Även vita människor om vi nu ska benämna saker så, är inte likadana. Alla är unika. Och har namn.

Är det verkligen för mycket begärt att alla människor, oavsett härkomst behandlas utifrån hur de är som individer. Och inte för att de, som Bo Hansson anspelade på ”svarta”? För ja, trott eller ej, dessa ”svarta” har också namn. Precis som du och jag.

Bo Hansson menade säkert inget illa, men det är inte upp till honom att avgöra hur farligt det är. Det är upp till de människor han vänder sig till och som känner sig träffade, ja kränkta.

Fråga dem. För det är vad det alltid måste handla om. Inte vad du eller jag må tycka är ”löjligt” eller ”uppförstorat”.

Snälla, glöm inte det.

Lästips: Expressen

Ett helvete att vara Djurgårdare för tillfället

Djurgården förlorade  i kväll. De förlorade mot Karlskoga hemma på Hovet. Det var lagets andra raka hemmaförlust efter att dessförinnan vänt och vunnit mot Malmö på bortaplan och efter det, förlorat mot Västerås med 3-0. Det är ett Djurgårdslag lika ojämna och ”osänkbar” som Titanic. Men det stoppade inte Charles Berglund, Djurgårdstränare, att lite små stolt förklara hur laget , trots Västerås-förlusten var ” på rätt väg”. Ja, just det, vi är på gång. Det tar ju minsann tid att spela samman ett nästan helt nytt lag.  Detta är det ingen som i fråga sätter, men hur länge ska vi behöva vänta? Ska Djurgården, mesta mästarna på vägen skämma ut sig, först hemma mot Oskarshamn och sen hemma mot Karlskoga? Ska det vara så? Ytterligare frågor blir då, för de, som jag – som följt laget den här säsongen vem det är som ska göra mål. Mot Västerås sköts det 42 skott, inget mål. Ottosson sa efteråt att ”vi inte är tillräckligt obekväma att möta och Challe sa att vi gör det för lätt för målvakten. Båda korrekta analyser, förstås, men det är lite mer än så. Vem ska ösa in mål? Vem är målskytten? Bara Joehner, som så här långt är den enda ( i princip) som verkar veta hur man gör mål. Det slutar inte där. Timmy Pettersson, kapten och rutinerad back är tillbaka men varför känns han som en av  få (kanske den enda), som vet vad han håller på med och med tillräckligt god erfarenhet? Övriga backar verkar inte räcka till. Dem är unga och vi, vid ledningar, skiter oftast på oss och klantar till det. Annars har det varit det som var grejen med årets lag. Flera trotjänare är tillbaka, andra har valt att stanna kvar sen Elitserien och vill ta laget tillbaka. Jättefint och bra. Men sen då?

Det är som förra säsongen all over again. Man saknar emellanåt, tillsynes en spelide och intensiteten, som varit Djurgården signum finns där men bara ibland. Dessutom gör man inte mål, man är inte obekväma nog.

Idag gjorde även Douglas Murray sin debut i Djurgårdströjan och idag blev det klart att även Gabriel Landeskog anländer. Det är givetvis förstärkningar nu under NHL-lockouten som välkomnas. De kan, möjligen tillföra kvalité som saknats.

Men i allt detta kvarstår alla frågor och de är nu fler än tidigare. Laget presterar inte det som förväntas av dem och visst tar det tid, men har man inte rätt som supporter att kräva helgjutna insatser på hemmaplan, inte minst? Mot lag som (med all respekt) Oskarshamn och Karlskoga?

Så nej, Charles Berglund, laget är inte ”på rätt väg”. Hela laget befinner sig i fritt fall och vi supportrar blir återigen oskyldiga offer för att vi älskar den här föreningen skoningslöst. Förra säsongen trampade man på oss. I år fortsätter man. Man slutar inte.

Hur länge ska vi vänta? Nej, hur länge ska vi behöva lida för att laget inte, som det heter ”spelat ihop sig”?

Det är obeskrivligt tungt att vara Djurgårdare just nu.

Och det blir bara värre och värre.