En lek

Ska vi leka en lek? Den heter ”den som lyckas fördöma sexualbrottslingar mest vinner”. Namnet säger i sig det mesta om vad lekan handlar om. I går spelade Djurgården hemma på stadion mot Malmö. De lyckades, efter många om och men, vinna med 3-2. En minst sagt efterlängtad seger. Så vad har sexualbrottslingar med fotboll att göra, tänker ni? Albornoz, ytterback i Malmö är dömd för sexuellt utnyttjade av barn. Detta var, förstås, djurgårdsklacken inte sena med att reagera på. Så matchen igenom sjöng de nidramsor om honom och buade kraftfullt så fort han hade bollen. Efteråt var det en och annan MFF-spelare, till och med domaren som reagerade över detta, och tyckte att Djurgårdsspelarna skulle fördömt fansens agerande. Efter matchen bad dessutom Ingvar ”Putte” Carlsson om ursäkt till Albornoz personligen å Djurgårdens vägnar. Jag tycker att det skriks mycket skit på läktarna. Det finns ruttna normer där, och det kan förekomma sexism och rasism. Det här, däremot, att sjunga nidramsor om Albornoz förehavanden må vara lågt men får ändå ses av den mildare varianten. Om det dessutom är inom lagens ramar, finns det heller ingen anledning till att stoppa det (är det ens möjligt?). Djurgårdssfansen är knappast ensamma om att ha sjungit, bara en i mängden av supportrar. Sedan kan man tycka massa saker. Personligen skulle jag aldrig varit med och sjungit. Dels för att jag tycker det är tramsigt och för att Albornoz fått sitt straff av vår rättsstat, tycka vad man vill om den och för att det är fotboll det ska handla om. Den rättsstaten bygger ändå på att folk någon gång, i princip, ska komma ut i samhället igen. Jag stödjer den principen. Att Albornoz, däremot, så snabbt blev välkomnad tillbaka till Malmö tycker jag går att diskutera. Ett annat exempel är hustrumsisshandlaren Alexander Gerndt som förhållandevis snabbt efter domen var välkommen in i svenska landslaget. Båda dessa är förebilder för massa unga människor och kanske till och med framtida fotbollsspelare. Därför är det inte heller så enkelt att, bara sådär, välkomna de båda tillbaka till sin klubb/landslag. I detta har både Malmö och det svenska landslaget brustit, tycker jag.

Men för att återknyta till leken. Jag såg i djurgårdsforumet på svenska fans som normalt håller en förhållandevis låg nivå på alla sätt, störa sig på en artikel om publikens (som jag skrev ovan) nidramsor om Albornoz. Flera tolkade detta, så klart, som om att man ställde sig på ”pedofilens sida” (det är nog inte heller korrekt att kalla Albornoz pedofil, om vi nu ska vara helt ärliga). Det är en svart och vit världsbild ”antingen är du med eller mot oss”. Flera andra signaturer länkade till en delstat i USA (Ohio), där dömda pedofiler tvingas ha speciella registreringsskyltar, så omgivningen vet vad de gjort. Då är vi där igen. I så fall går vi ifrån vår syn på rättsstaten att man döms en gång, avtjänar sitt straff och är därför välkommen ut i samhället igen. En sådan skylt, en sådan markering skulle öka agget mot människor som en gång avtjänat sitt straff och fått komma ut. Det är en vanlig, ändock obehaglig företeelse att man låter sina känslor bli någon slags egen rättsstat. Det är förstås logiskt, men kan lätt gå över gränsen.  I förlängningen skulle Ohio-exemplet leda till att människor tog lagen i egna händer, och satte åt den dömda sexualbrottslingen för få gillar ju nämligen, i synnerhet sådana brottslingar. Och de skulle bli straffade IGEN, fast de redan avtjänat sitt straff. I USA, som i regel inte tror på att man någonsin kan avtjäna sitt straff och komma ut igen, är det här förstås inget märkligt. Men för oss andra, hoppas jag det är det. Att vara pedofil är dessutom ett sjukligt beteende, och tyder på att personen i fråga är svårt psykiskt sjuk. För det har vi ju vård. Eller ja, sådant tror vi på i Sverige tillsammans med att hårdare straff inte gör att brottsligheten minskar.

Vårt rättssystem är inte perfekt, långt i från. Jag är däremot tacksam att den inte, som en del andra vill göra, leker leken ”den som lyckas fördöma sexualbrottslingar mest vinner”. Som om människor, de allra flesta, inte tycker att sexualbrott är vidrigt och sjukligt och det avgörs av hur man ser på straffskalan….

Några rader om hur man ser hur ett lag inte fungerar – Djurgården 2013

Det bästa och det mest tydliga sätt att se hur ett lag inte fungerar, är att se hur de hanterar motgångar. I dagens match, på tal om just lag som inte fungerar, så fick Djurgården en straff emot sig en bit in i andra halvleken. Straffen var billig, det var inte ens straff. Simon, en ung Elfsborg-spelare slängde sig och domare Stefan Johannesson pekade på straffpunkten. Innan det, tidigare under matchen hade Djurgården hängt med helt okej. Det klart, de klara målchanserna uteblev men försvarsmässigt såg det ändå stabilt ut och visst var det knackigt rent spelmässigt. Men man var ändå med, på ett eller annat sätt. Sen kom ju den där, den där straffen. Det var inte straff och det kan man, som Djurgårdare (likt undertecknad) reta sig på men det spelar ingen roll. Ett lag i någorlunda harmoni som trodde på sig själva, eller sin egen kapacitet, skulle ha kört på ändå. Ett baklängesmål är ändå bara ett mål, sådant händer. Det är i vissa fall till och med oundvikligt. Men ett lag som ännu inte vunnit i årets allsvenska (målskillnad på 2-8) och ändå med en ambition som ett mitten/toppenlag, så bryter man samman. Allt rasar. Det där luftslottet som var så beroende att det inte blåste, ramlade ihop. Allt som krävdes var, just det, en vindpust. Just det som hände. Strax efter gjorde Elfsborg, logiskt nog, 2-0. Sedan var det god natt. Man var väl nära, men ändå hela tiden så långt borta.

Det är ett typ exempel på hur ett lag utan harmoni, eller självförtroende hanterar en motgång. En motgång, ett mål, och allting rubbas.

Det är Djurgården upplaga 2013. Hur man kan vända det?

Kontinuitet. Medgång. Enkla mål.

Sådant måste man dock, tyvärr, förtjäna.

Och dit finns det ingen genväg.

 

Tramsigt, City-redaktionen på SF

Jag är en stor fotbollsfantast och besöker med jämna mellanrum Svenskafans för att läsa om det senaste om mina favoritlag, eller intressanta krönikor. Oftast är det läsvärda och mycket intressant läsning, men ibland är det också lågvattenmärken. Som idag, efter Manchester-derbyr, där United gick segrande med lite tur och mycket effektivitet. Jag är den första att, som United-supporter erkänna det. Och jag har inte, så klart, något till övers för City (rivalitet, you know). Men jag tycker att det finns rätt och fel forum att om man vill, och tycker man får ut något av det, uttrycka sitt förakt mot enskilda spelare i motståndarlaget eller laget som sådant. Sedan kan man diskuter nivån och när gränsen är nådd, förstås. Jag kan tycka att den gränsen är nådd, när City-redaktionen och en medlem av den, skriver i matchrapporten som ska vara en skildring av matchen- att United är en ”förort” och ”scums”. Detta, alltså, i en helt vanlig matchrapport. Jag kanske är känslig och rentav löjlig, men jag kan tycka att i en matchrapport så ska man skildra just MATCHEN och hur den såg ut, inte kalla motståndarlaget, rivaliteten till trots okvädningsord. Det kan jag tycka är en bra tumregel. Jag har all respekt för att City-supportrarna är arga en dag som denna, jag och många United-supportrar har varit i samma sits många gånger. Men när man är arg och uppe i varv, kanske iden inte är den bästa att skriva en matchrapport, där man låter ilskan rinna iväg och kallar motståndarlaget okvädningsord. Tänk om en artikel, i någon av de större tidningarna innehöll det av någon journalist. Nej, vi ska inte jämföra Svenskafans och riktig journalisitsk i den meningen, men jag kan ändå inte låta bli att tycka det är en säregen låg nivå, att i en matchrapport uttrycka sig så.

Visst är det okej att hata United, jag vet att många gör det, i synnerhet City-supportrarna. Men låt då det hatet och hatet mot spelarna, om det nu känns som om det är något som måste ut – komma ut i forumet eller krönikor. För där är det fritt, fritt att uttrycka sin åsikt och klacka ner på vem man vill. Dock tveksamt om det är så bra idè ifall man vil bli tagen på allvar, att inkludera ord som ”scums”…

På en sida, där man skriver om sitt lag, kan jag tycka att man kan kräva en högre nivå än en dagis/tonårsnivå, där man kallar ett lag som man hatar för fula ord. I en matchrapport, dessutom.

Det är ovärdigt. Och tramsigt.

 

 

Återigen: Det är mottagaren det handlar om framför allt, ingen annan

Jag blir alltid lika imponerad av hur de som med stor sannolikhet aldrig blivit utsatt för rasism, tar sig rätten att tala om hur ett utryck som Bo Hansson i matchen mellan Gefle och AIK sa”inte fler svartingar” inte är så farligt. Vissa tycker det bara sådär är en korrekt benämning. Nåja, de flesta tillhör den där trollhögern som hänger på rasistsajter som Avpixlat, men ändå. Bo Hanssons kollegor och vänner har gått ut och försvarat hans kommentar. Deras argument ”han är inte rasist och gammal”. Med gammal menar man att på hans tid var det inga problem att uttrycka sig så. Absolut, så var det säkert. Problemet är att vi numera lever på 2000-talet, inte 40-talet, vilka många av oss är tacksamma för. Det medför ett ansvar av hur man uttrycker sig och om man är en offentlig person måste man således anpassa sig till dagens samhälle. Nej, Bo Hansson är inte rasist, det har ingen påstått, men han uttryckte sig olämpligt-  i generaliserande drag. Varför blir då folk upprörda? Jo, han generaliserar och dessutom om vi är medveten om historien när det gäller svarta människor och dess rättigheter, behöver man inte veta mycket mer. Det är en över och underordning. Även de vill behandlas som individer, inte utifrån raser eller hudfärg. De vill behandlas utifrån hur dem är som människor. Även vita människor om vi nu ska benämna saker så, är inte likadana. Alla är unika. Och har namn.

Är det verkligen för mycket begärt att alla människor, oavsett härkomst behandlas utifrån hur de är som individer. Och inte för att de, som Bo Hansson anspelade på ”svarta”? För ja, trott eller ej, dessa ”svarta” har också namn. Precis som du och jag.

Bo Hansson menade säkert inget illa, men det är inte upp till honom att avgöra hur farligt det är. Det är upp till de människor han vänder sig till och som känner sig träffade, ja kränkta.

Fråga dem. För det är vad det alltid måste handla om. Inte vad du eller jag må tycka är ”löjligt” eller ”uppförstorat”.

Snälla, glöm inte det.

Lästips: Expressen

Den här sanslösa domarkåren

Jag borde inte skriva ett inlägg i ren ilska precis efter att en domare för jag vet inte hur många gånger i ordningen, avgjort en fotbollsmatch. Men jag gör ett undantag. Nyss avslutades skånederbyt. Sevärd fotboll med mycket känslor, förstås och där allt skulle vara i sin ordning om inte han som på något sätt ska skapa ordning- förstör allt. Igen. För jag vet inte hur många gånger. Vi börjar i rätt ände. En bit in i första halvlek, så blev HIF:s anfallare Djurdic nerdragen av Pontus Jansson som siste man. Det borde varit rött kort, frilägesutvisning som det heter i regelboken. Istället blev det ingenting. NADA. Sen en bit in i andra halvlek tog Helsingborg ledningen efter en målvaktstavla. Men i slutskedet så fick Malmö då sin kvittering. Detta efter en hörna som inte skulle varit en hörna. Det skulle varit inspark. Två missar, två fatala missar av domaren så här långt.  Men det slutar inte där. I slut minuterna tog bollen på en Malmö hand i straffområdet. Handen var inte till kroppen, utan utanför. Domaren kunde med fördel dömt straff. Han gjorde det inte.

I förra matchen fick Malmö en straff skänkt från ovan som gjorde så att de kunde bärga trepoäng borta mot Åtvidaberg. När HIF mötte AIK kunde inte domaren avgöra om bollen, som var en meter över linjen, var inne eller inte.. Detta är bara några exempel av en domarnivå, en domarkår som är så sanslöst dålig. Som avgör match. Och som fortsätter att göra det. Detta gäller inte, för att tydliggöra enbart HIF, långt i från –  utan nivån överlag har varit för låg och för dålig. Jag bara tog deras matcher som exempel, den här gången.

Det är lätt att tappa hopp och entusiasm inför svensk fotboll när man ser dessa domare med jämna mellanrum, göra så här fatala och kostsamma misstag.

Snälla, SVFF. Gör något. Det här håller inte.

AB

SVT utklassade TV4. Det hade vem som helst gjort

TV4:s uppställning det här EM.et har varit intressant, om vi nu bortser från all reklam, som deras sändningar uteslutande har bestått av. De försökte göra ett eget koncept med att ha en studio vid något slags torg, där supportrar samlas för att se matchen. Till skillnad från SVT, som valde en biograf med supportrar på plats. Ett lovvärt initiativ och inte mycket att gnälla på. Sen då, experterna? Om TV4 med att anlita Henrik Larsson och Caroline Seger menade att de vill att TV-tittarna ska somna under studiosnacket, så hittade dem ju verkligen rätt. Henrik Larsson, en helt fantastisk fotbollsspelare hade ett sådant oengemang (alltså, det han utstrålade) och var så tråkig, att jag trodde jag dagdrömde när jag de få gånger jag stod ut att lyssna på honom. Caroline Seger likadan, nästan en sämre tvilling till Larsson. Även hon en bra spelare, men som rätt tidigt när Sverige åkte ut deklarerade att hon inte längre bryr sig om EM. Nej, så bra då. Vad gör du där då? Det går inte ens om man riktigt försökte hitta några mer tråkiga och oppasande experter än firma Larsson/Seger. Det är inte deras fel att de inte på något sätt passar i rollen som experter, det kan dock vem som helst se. Och det kan man tycka att TV4 borde ha sett. Lägg därtill Bojan som varken gjorde från eller till. Uruselt. Den enda som kanske kommer undan helhjärtat är väl Anna Brolin som jag tyckte skötte sig helt okej, men det är svårt när experterna får vem som helst att somna. SVT hade något annat, de satsade på engagemang (slå upp det ordet, TV4). Jag var från början tveksam till Daniel Nannskog men har efterhand fått revidera min uppfattning. Jag tycker inte han är optimal, men han är riktigt bra. Han visar engagemang och är tydlig. Johanna Fränden likaså, otroligt kompetent och träffsäker. SVT lyckades med andra ord, för jag vet inte hur många gånger i ordningen, utklassa TV4.

Och de behövde inte ens anstränga sig. En död mus slår till och med Henrik Larsson och Caroline Seger i expertrollen. Det mesta slår faktiskt en sändning som nästan uteslutande består av reklam. Vad har vi då lärt oss av detta? Låt inte TV4 ha några som helst rättigheter till nästa stora fotbollsevennemang.

De förstör bara festen.

För Prandelli

Om någon innan EM hade börjat, skulle ha sagt att Italien skulle nå finalen hade vederbörande blivit utskrattade. Italien, ett land i ekonomisk kris med, givetvis – högklassiga spelare men de får aldrig ändå ihop det. Det är spelskandaler hit och dit, det är dopningsskandaler som var på tapeten dagarna innan EM drog igång. Men nu är de här. Nu är de i EM-final. Cesare Prandelli, en tränare jag följt sedan några år tillbaka och tiden i Fiorentina, där han lyckades långsamt bygga upp ett topplag som nu dessvärre rasat samman. Han lämnade Florens för att senare ta över det Italienska landslaget. Och som han har gjort det. Det var längesen jag såg ett italienskt lag tro på sig själva så mycket, ha så roligt ihop och fungera tillsammans. Som ett lag. Helt enkelt. Andrea Pirlo, ett säreget geni är helt fenomenal på mittfältet, Balotelli – ett problembarn har lyckats koncentrera sig på det han gör allra bäst. Spela fotboll. Allt är inte Prandellis förtjänst, så enkel är inte fotboll men jag är övertygad om att han har en stor del i allt det här. Han har fått ihop ett lag, han har sålt in en spelide och fått in tro och hopp i en annars sargad nation.

Cesare Prandelli är ingen som gör något stort väsen av sig. Han har en spelide och gör vad han han kan för att inpränta den hos spelarna. Han är exceptionellt duktig på (det visade han i sina glansdagar i Fiorentina) att svetsa samman ett slagkraftigt lag. Och det är vad han lyckats med i det Italienska landslaget. Därför gillar jag honom. Han går sin egen väg, han tror på det han ska göra och gör det. Utomordentligt bra dessutom.

För några år sedan dog hans fru i cancer. Flera spelare i hans dåvarande klubb, Fiorentina kom på hennes begravning för att visa sitt deltagande. Och när han kom tillbaka i sin första match mot Inter, på hemmaplan fick han ett så exceptionellt mottagande att jag tror knappt jag sett något liknande i fotbollssammhanhang. Han fick blommor, de sjöng för honom, hade ett otroligt stort tifo och höll (givetvis) en tyst minut för hans bortgångna fru. Det var fantastiskt vackert. Se det här. Det är okej att gråta.

Jag har svårt att se någon förtjäna en titel mer än honom.

I kväll hoppas jag Italien vinner. För Cesare Prandelli.

AB