Stoppa enskilda anekdoter och gör det nu

”Jo vi har hittat en person där som fått jobb på grund av den här reformen. Vad har ni för besked till personen i fråga?”. Nu hittade jag på men det är så här det låter. Just nu pågår en av de första riktiga valdebatterna om jobben. Där används sådant här flitigt. Både av SVT som håller i debatten men också generellt av politiker. Syftet är så klart fint. Man vill mänskliggöra politiken och sätta ett ansikte framför den förda politiken. Men det här är ett problem för det faktiskt inte säger någonting alls. Att, om vi säger, Rudolf 23 år år fått jobb på grund av sänkt arbetsgivaravgift (hur man nu avgör det helt säkert) är jättebra men det säger ingenting om hur framgång reformen är.  Förespråkarna kan dra till med fem exempel till på personer och det säger fortfarande ingenting.

Det hela är mycket enkelt. Så mäter man inte hur lyckosam en reform varit. Innerst inne tror jag att de flesta förstår att en fin solskenshistoria om en persons lyckosamma väg till ett nytt jobb inte är statistisk att stå på. Det här är exempelvis statistisk: IFAU som sorteras under Arbetsmarknadsdepartementet undersökte sänkt arbetsgivaravgift för unga. Hur de gjorde detta? Nej, Rudolf fick inte vara med. Det är lite mer invecklat än så. Snarare så här:

Studien baseras på registeruppgifter för samtliga individer i Sverige äldre än 15 år under 2001–2010. Författarna jämför de individer som omfattades av de sänkta arbetsgivaravgifterna med något äldre individer som inte omfattades.

Ja, de fokuserade på berörda människor i rätt ålderskategori och gjorde en sammanställning.

Det är så det fungerar. Vad kom de fram till?

Den första juli 2007 sänktes arbetsgivaravgifterna för arbetstagare mellan 19 och 25 år med en tredjedel. Rapportförfattarna finner att det ökat de ungas sysselsättning med omkring två procent på kort sikt. Det innebär att 6 000–10 000 jobb tillkommit. Den andra sänkningen av arbetsgivaravgifterna år 2009 tycks dock inte haft någon ytterligare effekt på sysselsättningen.

– Vi bedömer effekten som förhållandevis liten, säger Johan Egebark som är en av rapportförfattarna.

De sänkta avgifterna leder till uteblivna intäkter för staten. År 2008 uppgick summan av de uteblivna arbetsgivaravgifterna till omkring 10 miljarder kronor. Intäktsbortfallet per skapat jobb uppgår därmed till mellan 1,0 och 1,6 miljoner kronor.

– Dessa siffror kan jämföras med den genomsnittliga anställningskostnaden för 19–25-åringar, som är omkring en fjärdedel så stor. Gör man den jämförelsen framstår det som dyrt att använda sänkta arbetsgivaravgifter som en åtgärd för att skapa jobb, säger Johan Egebark.

[…]

Effekten tycks variera mellan grupper. För individer som är födda utomlands och i allmänhet har en relativt svag anknytning till arbetsmarknaden hittar författarna inga positiva effekter på sysselsättningen. För den relativt begränsade grupp som gått en kvalificerad yrkesutbildning (KY) och i högre grad är sysselsatta tycks däremot effekterna på sysselsättning vara större.

Reformen verkar, med andra ord, inte vara en enhetlig lyckad sådan. Då kommer en avvägning: Finns det andra reformer som exempelvis storsatsning på offentlig sektor som kanske kan vara mer effektiv, både kostnadsmässigt men också ha större påverkan på sysselsättning? Förmodligen. Går det då att rasa över att andra vill höja arbetsgivaravgiften med tanke på det tveksamma resultatet med sänkt arbetsgivaravgift, och att det inte riktigt blev en solskenshistoria a`la Rudolf? Visst kan man det. Högern gör det för att de måste, de måste ju försvara sin reform. Men det är intellektuellt ohederligt.

Så, visst, prata om hur bra det gått för Rudolf. Men om du inte har statistisk i form av IFAU eller någon annan (och nej, att läsa statistik som fan läser bibeln gills inte) omfattande undersökning om en reforms effekter faller allting platt. Hans fina historia kan givetvis få några väljare att tänka några sentimentala tankar fast i det långa loppet blir irrelevant.

Men det säger givetvis inte politikerna även fast de borde göra det. De fortsätter lyfta fram fina, gulliga exempel  för en lyckad reform som alldeles för sällan har stöd i vedertagen forskning.

Sluta. Bara sluta.

 

Presidentvalet i USA har (nästan) börjat

Mellanårsvalet i USA är inte ens över än. Faktum är att det är över tre månader dit men man kan, om man verkligen vill, redan nu se små tendenser till några som kan tänkas ställa upp i presidentvalet 2016. Det rör sig om Hilary Clinton, guvernören för Maryland Martin O Malley och senator Rand Paul. Hur ser man då detta? Det är en oskriven regel att de som är tänkbara kandidater är noga med att få mycket medial uppmärksamhet och gärna, om man tillhör det partiet som innehar presidentposten, antingen tokhylla henom eller lite så där halvanonymt ta avstånd. Det som brukar avgöra det är huruvida presidenten är populär eller inte. Barack Obama är i nuläget inte speciellt populär. Det vet både Hilary Clinton och Martin O Malley så de båda passade på att försöka rida på det. Hilary Clinton gjorde det med att indirekt ge sig på Obamas utrikespolitik så att alla vet det men tillräckligt utan att ge sig på honom direkt. Martin O Malley å sin sida gav sig på Vita Huset och delvis även Hilary Clinton för att de ville deportera barn och menade att det går emot allt USA står för.  Rand Paul har en längre tid vilket jag också uppmärksammat, gjort sitt för att attrahera svarta väljare – ett av Republikanernas stora demografiska problem. Han har gjort det med kloka förslag. Lika mycket som det är ett bra förslag finns det givetvis en strategi bakom. Med stor sannolikhet värmer han så sakteliga upp inför en kandidatur 2016.

Vad finns det då att säga om respektive utspel? Hilary Clinton, till att börja med, väljer en rätt farlig väg. Detta eftersom hon från 2009 till egentligen Obamas andra mandatperiod startade var utrikesminister och hade hand om utrikespolitiken. Att då börja rikta, visserligen små sådana, kritik mot hans politik blir lite tramsigt och riskerar att sakna alla sorters trovärdighet. O Malley har desto mindre att förlora. Han kommer från framgångsrika år som guvernör för en blå delstat där han fått mycket gjort, och kan med gott samvete ge sig på Obama i diverse frågor. Nu valde han en brännhet fråga, migrationsfrågan. Det kan vara bra och kan ge pluspoäng till minioritetsväljarna som Demokraterna redan har hos sig, men riskerar istället att kanske skrämma iväg mittenväljarna. Kanske är O Malley ointreesserad av det just nu vilket hedrar honom, men det är ändå en väl avvägd angreppspunkt. Kvar blir Rand Paul som tillsynes ensam kämpar för att bredda Republikanernas koalition och dessutom är en av få som faktiskt inser att det här är den enda vägen för dem att vinna presidentposten. Hur han lyckas återstår att se. För närvarande verkar han inte ha partiet med sig och det innebär också att frågan kommer dö lika snabbt, men mycket kan hända. Tills dess är det väl bara att önska lycka till och imponeras av initiativet.

Ungefär där är vi nu. De får alla mediauppmärksamhet och framför allt de demokratiska kandidaterna kan ge sig på sin egen president de vet inte är populär för tillfället. För Clintons del kan det lätt slå tillbaka men O Malley har ingenting att förlora (hallå, ingen räknar ju med att han ska ta bli partiets kandidat i alla fall), och Paul kan i lugn och ro försöka bredda sin egen men även partiets väljarbas.

Det här är dock bar början. På allting.

Hilary Clinton vs Warren-populisterna

Det finns för tillfället en intressant mediadramaturgi i amerikansk politik. Den består egentligen av Hilary Clinton som en tänkbar presidentkandidat 2016 och hennes utmanare, lite till vänster om henne. Det talas givetvis om Elisabeth Warren men huvudsakligen: Clintons problem är att hon inte är tillräckligt liberal. Det blir som mest tydligt när Wahington Post gjorde en gedigen artikel om henne och andra kandidater inför valet 2016. Kontentan var ungefär den här:

One thing made clear by the scene in Detroit — and others like it recently from West Virginia to Oregon — is that candidate Clinton would be running against Warren in the primaries whether or not the Massachusetts senator enters the race.

CNN skrev för några dagar sedan om varför många liberaler har så svårt med Hilary Clinton. De kom fram till att det beror på hennes väldigt kärleksfulla relation till bankerna och ”Wall Street”. Jag skrev ju exempelvis för ett tag sedan om hennes ojämlikhetsproblem och det här får väl anses hänga ihop med detta. Nyligen försökte Clintons rådgivare hävda att Clinton är ungefär lika progressiv (eller liberal) som Warren. Det gick inte så bra. Sanningen är att i tävlingen vem som kan vara mest progressiv och stått upp mest för de fattiga och arbetarna, vinner Warren alla dagar. Det går liksom inte att komma ifrån det. Givetvis gör inte det henne till konservativ eller oliberal i den amerikanska bemärkelsen, vilket också tas upp i artikeln, men det blir bara dumt om Clinton nu ska börja låtsas stå upp för saker hon inte gjort tidigare eller låtsas vara någon annan än hon egentligen är.

Som alltid finns det en uppförstorad dramaturgi kring det här. Vem tror exempelvis att Warren kommer utmana Clinton i primärvalen och orsaka en mindre orkan bland det demokratiska partiet? Förmodligen rätt få även om det vore nyttigt. Jag tror inte Warren är sådan. Hon har visserligen kritiserat Clinton i hennes bok, men det här vore att ta en stor risk, en på tok för stor risk. Konflikten blir på så sätt rätt löjlig men med delar som i allra högsta grad är sant. Clintons problem har alltid varit hennes många gånger moderata inställning och vänlighet till bankerna. Mot det finns en populistisk demokratisk vinge med fokus ojämlikhet och mot systemet (bankerna etc) som är riggat, om man så vill som delvis är ledd av Elisabeth Warren. Titta exempelvis på citatet i början. Det är i allra högsta grad sant.

Det är en kamp Clinton kommer mötas av i ett primärval om hon ställer upp för det är hennes svaghet. Dessutom då de flesta demokrater ser ojämlikheten som den viktigaste frågan. Samtidigt är det en kamp hon i allra högsta grad har chansen att vinna utan vidare stor uppståndelse. Dels i form av en väloljad kampanj med extrema resurser men också för att demokrater så här långt står bakom henne i väldigt hög grad.

Men då krävs det nog att hon är tillmötesgående från de mer progressiva krafterna, och slutar låtsas vara något hon inte är. Hilary Clinton är liberal, men hon har aldrig någonsin varit en heltäckande progressiv förkämpe. Alla vet det. Därför har hon problem bland liberaler nu.

Hur stort det  problemet kommer fortsätta vara beror på henne själv men också hur de progressiva ser på chansen att rekrytera en motkandidat 2016 och hur tillfreds de är med hennes uttalande i frågan.

 

DN skriver ledare och lyckas bortse från halva konfliktens kärna

Jag läser dagens ledare i Dagens Nyheter om det upptrappade läget mellan Israel och Palestina och slås av att man tydligen kan vara hur långt ifrån verkligheten som helst för att vara anställd hos dem. Det gamla vanliga upprepas. Hamas är galna och Israel är en demokrati som absolut vill ha fred och det vill inte Hamas. Ingenstans i texten talas det om Israels brott mot mänskligheten eller grunden i konflikten, en olaglig ockupation.

Det är inga små petiesser som Dagens Nyheters ledarsida väljer att helt bortse ifrån i sin iver att få Israel att framstå som den gulliga partnern som gör det mesta rätt, och vill ha fred. Gideon Levy på den Israeliska tidningen Haaratz ger en annan bild. Israel vill inte ha fred, de vill bara döda araberna. Även Francis Boyle, professor i folkrätt, kräver att Israel ställs till svars.  Visserligen skriver DN att Israel är den starkare parten men det viftas snabbt bort med att det därför är lättare att påstå att dem bryter mot internationell rätt (!) och inte är proportioneliga i sitt användande av våld. Det är ungefär den ”kritik” Israel får.

Och visst, om man bortser ifrån att Gaza är som ett fängelse på grund av Israels sekellånga ockupation och mot Israels upprepande brott mot mänskligheten, blir allting någon annans fel hela tiden. Som Hamas, vilka för all del är galna och försvårar freden och har sin skuld men också några Israel skapat (dessutom, demokratiskt valda) med sin ockupation. Då blir också den här ledaren begriplig.

Men annars blir den helt obegriplig. Det går liksom inte att låta bli att beröra en ockupation och brott mot mänskligheten när man skriver om en pågende konflikt.

 

 

 

Hilary Clinton har ett ojämlikhetsproblem och måste fixa till det

Jag skrev för ett tag sen om att Hilary Clinton och Joe Biden verkade göra sina stora inkomster till ett problem. För Clinton blev det mer uppenbart än för Biden i det fallet. Det är ett misstag att rätta till. Amerikaner tror ju i regel inte att bara för att man är rik ser man inte ojämlikheten eller människor som har det svårt, vilket jag också tog upp i min text. Problemet är när man som framför allt Clinton gjorde, gör sin rikedom till ett problem eller till och med avfärdar den. Exempelvis när hon sa att de var ”panka när de lämnade Vita Huset”. Nå väl, ett uttalande må vara hänt. Få saker hänger på ett uttalande. Problemet är att Clinton fortsatt har vissa svårigheter i kölvattnet av sitt uttalande.

Robert Reich, arbetsmarknadsminister under Clinton i fyra år är en av de mest högljudda om kring ojämlikhet, kritiserade henne och kallade henne ”tondöv”.  Noam Scheiber, redaktör för New Republic har kallat hennes retorik i ojämlikhetsfrågan för svag och frågat sig om hon ens ser problemet i två texter (här och här). Det som ligger Hilary Clinton till last är hennes relation till de allra rikaste, Wall Street. Hon har varit med och samlat in pengar åt dem. Jag skulle vilja säga att hon börjar få ett ojämlikhetsproblem. Rent retoriskt låter det ibland helt okej, till och med vettigt när hon vilket citeras i länkarna, talar om ojämlikheten som ett demokratiskt problem men sedan i andra situationer faller hon tillbaka i att i USA har vissa alltid haft det lite bättre än alla andra (som om det handlade om det). Det handlar om att de allra rikaste, 0.1 procent springer ifrån alla andra, även de som är rika. 1980 till 2012 höjdes exempelvis bara inkomsten för dem som betraktas som medelklass från 48 000 dollar till 51 000. Det är otroligt låga siffror och säger det mesta om den ojämlika fördelningen.

Hilary Clinton kanske förstår det eller så gör hon det inte, för att hon helt enkelt gynnas av det tillsammans med sina vänner. Men det kommer, om hennes märkliga velande och oklara strategi håller i sig, skapa problem för henne i en eventuell primärvalskamanj. Demokrater tycker ojämlikhet är viktigt och hon kommer inte komma undan. De kommer kräva svar. Kan hon ge dem ett svar och på ett tillfredställande vis?

Det måste hon nog faktiskt ta och göra om hon vill bli partiets presidentkandidat.

Hilary Clinton – en tredje mandatperiod med Obama

I presidentvalet 2016 finns det inte någon Barack Obama längre. Med största sannolikhet finns det inte heller en valrörelse som präglas så mycket av visioner och där den som på bästa sätt kan komma med en förändring vinner. Det förlorade Hilary Clinton på då. Den här gången lär hon slippa det problemet eller som Obama led av, de extrema förväntningarna han fick på sig. Det kommer passa Hilary Clinton alldeles utmärkt. Clinton har många styrkor som politiker, hon är på många sätt en bra talare, retoriker och vet hur det politiska spelet fungerar med mycket erfarenhet i bagaget.  Men en politiker, likt Obama, som kunde bygga upp ett budskap kring förändring och entusiasmera nya människor, människor som tidigare kanske inte röstat, är inte hennes grej. Det är inte hon. Vad är då Hilary Clinton? Det finns ett trist svar på det här. Titta på Obama och hans tid som president och sedan tittar du på hennes man, Bill Clintons tid som president. Däremellan ligger svaret. Hon är en rätt typisk centerdemokrat.

I en del frågor, som de sociala frågorna likt Obama, är hon ganska progressiv. I utrikespolitiska frågor är hon en hök, det visade hon i sin batalj mot Obama i primärvalen 2008. Vad får man då om Hilary Clinton blir president? I en del fall, med stor sannolikhet, någon som är bättre på att förhandla än vad Obama var och är gentemot Republikanerna i kongressen. I andra fall är hon som Obama i de flesta frågor. Sanningen är ju att när de två gjorde upp om kandidaturen 2008 var de i grunden mer eniga än det kunde låta. Det finns således mycket som tyder på att hon blir en förlängning på Obamas tid som president. Men det behöver inte vara dåligt. Om valet stod mellan en galen republikan som partiet nog kommer vara i valrörelsen 2016 och en moderat demokrat är svaret ganska givet. Obama har åstadkommit en rad bra saker, i vissa fall som i förhandlingar kommit till korta och under hans tid som president har gapet (ojämlikheten) mellan de som har och inte har bara ökat men han har ändå genomfört en sjukvårdsreform, öppet visat sitt stöd för samkönade äktenskap, någon som tar miljöutmaningarna på allvar, tagit bort ”don`t ask don`t tell och så vidare. Och tagit hand om en ekonomi som nu ändå växer. Det är ett okej track record.

Hilary Clinton kommer alltså, om hon nu blir president, knappast vara det nya men hon kommer vara den första kvinnliga presidenten vilket kan så klart vara nytt nog. Men hon kommer fortsätta den inslagna vägen. Inte per automatik för att det är hennes högsta önskan utan för att Washington är den plats det är, den är polariserad och motståndarna är mindre kompromissvilliga än någonsin. Dessutom kommer hon inte vilja förändra Washington vilket Jim Geraghty är inne på här, eftersom det systemet varit rätt snällt mot henne. Det är så det kommer bli. Ingen demokrat, vad jag vet, inbillar sig någonting annat. Av alla kandidater är Clinton den mest kvalificerade med det tyngsta CV:et. Om det råder det givetvis inget tvivel om. Det vet de allra flesta om.

Att fortsätta på den inslagna vägen behöver inte vara dåligt. Det kanske rentav är den bästa vägen för Demokraterna att vinna även 2016 och med en så stark kandidat som Hilary Clinton. Men om jag var en progressiv demokrat skulle jag trots allt fundera kring om jag verkligen ville ha det så.

Demokraterna måste få demokrater att rösta i November

I November är det mellanårsval i USA eller kongressval om man så vill. Det mesta tyder på att Demokraterna kommer åka på stryk i någon form. Dels för att de säten som är uppe för val är osäkra eller är i konservativa distrikt, och för att folk är missnöjda. Det innebär dock inte att Republikanerna kommer ta över majoriteten i båda sätena efter valet, men chansen eller risken finns.

Men det hänger på en viktig sak, vilket jag nämt flera gånger tidigare och det är att Demokraterna måste få demokrater att rösta. Låter det enkelt? Det är det inte. I de två presidentvalen, 2008 och 2012, vann Obama för att han faktiskt lyckades få en bred koalition av folk som kanske inte röstat tidigare att faktiskt rösta. Det kunde handla om latinamerikaner, ogifta kvinnor, unga och andra minioriteter. Att de röstar på Demokraterna är givetvis ingen bedrift för alla vet, inklusive alla sorters strateger hos Demokraterna, att de är demokrater innerst inne. Republikanerna har inte haft en chans att nå olika minioriter på väldigt länge. Det är en del av Demokraternas väljargrupp och i och med den demografiska förändringen i USA som Demokraterna också lyckats fånga upp, har de ett än större försprång. Men för att försprånget ska gälla måste de rösta och även i mellanårsval. Demokraternas största fiende är just det, att de inte röstar, de som egentligen är demokrater.

Mellanårsval präglas av lågt valdeltagande och om det är några som gynnas av det är det Republikanerna. I 2010 års mellanårsval, då Tea Party-vågen på riktigt kom, stannade många demokrater hemma samtidigt som det fanns ett stort missnöje med Obama och ekonomin och Republikanerna kunde vinna med förkrossande marginal och ta över majoriteten i representanthuset. I år kan de lyckas med något liknande.

Men inte om demokrater går att rösta. Jamelle Boiue på Slate tar just upp detta och hänvisar till en undersökning som visar att Demokraternas bas som jag delvis tog upp ovan, tvekar inför att rösta i November. Bara 64 procent för det är bara i sammanhanget, säger att de kommer att rösta. Detta till skillnad från 2012 då siffran låg på 72 procent. Samtidigt säger 79 procent av äldre gifta och vita män/kvinnor, som till största del är republikaner, att de kommer rösta. Ni kan sjävla räkna ut hur illa det ser ut om det här håller i sig.

Demokraterna har således en extrem utmaning framför sig. De måste kunna entusiasmera i ett mellanårsval och få sin bas att faktiskt inte bara tycka Demokraterna, utan också visa det. Ett exempel på ett försök till det, bland annat för att locka till sig minioriteter, är att lyfta upp rätten till att rösta på dagordningen. Som bekant har Republikanerna tagit varje chans att inskränka den just för att de vet vilka som har svårast att rösta, vilka dessa är och vad de kommer rösta på. Demokraternas Nationella Kommitée har således dragit igång en kampanj som bland andra vicepresidenten Joe Biden medverkar i. De tog delvis upp även i 2012 års kampanj och det är både ett klokt och viktigt sätt att få minioriteter engagerade. Det räcker givetvis inte, men det är en början.

Om inte Demokraterna lyckas entusiasmera kommer de förlora och det stort. De riskerar i sådana fall att förlora majoriteten i senaten och då har vi två år av en kongress som är styrd av Republikanerna att se framemot med en demokratisk president. Det kommer med andra ord bli två förlorade år. Få saker kommer bli gjorda, än färre då än nu med delad majoritet. Och Obama kommer bli en så kallad ”lame duck” -president sina sista två år vid makten.

Att entusiasmera väljare är ingen mirakelkur för att undvika en brakförlust eller ens vinna, men det är på många sätt en förutsättning och i synnerhet för Demokraterna. De kommer förmodligen inte kunna ta över representanthuset i November oavsett. Så ser nog den politiska verkligheten ut om inget drastiskt förändras. Men de kan undvika ett katastrofval och till och med göra ett okej val.

Och som Bouie skriver. Det blir väldigt svårt, men det är möjligt.