Vi borde i alla fall diskutera rasisternas rätt till talmansposten

I valet i söndags blev Sverigedemokraterna Sveriges tredje största parti. Med det ska de också, enligt riksdagens rådande praxis, tilldelas en vice talmanspost. Det rör sig alltså om en praxis och inte på något sätt någonting det finns någon skyldighet att göra. Det går alltså att utan problem frångå detta.

Alliansen och Socialdemokraterna var snabba med att deklarera att rådande praxis ska gälla. Från Socialdemokraternas sida sa gruppledaren Mikael Damberg att han förstod att människor var oroliga, men var så trygg i att ansvaret skulle delas bra av talmanprecidiet. Allianspartiledarna sa ja direkt utan att blinka. De enda som hade synpunkter var Vänsterpartiet som sa blankt nej och Miljöpartiet som också tyckte det var problematiskt.

En talman ska representera hela Sverige. Det ingår i rollen. Givetvis har en vice talman en mer undanskymd roll men att denne ska vara en person från ett parti vars idé bygger på att ifrågasätta vissa människors existens, är ett problem. Det är faktiskt något vi måste diskutera. Jag har inget enkelt svar, eller att vi ska gå ifrån praxis, men det är inget beslut att ta lättvindigt på.

Vi har nämligen ett ansvar för de människor som vareviga dag känner sig hotade för att de har ett annat namn, ursprung eller till och med sexuell läggning på grund av det hat Sverigedemokraterna står för. En talmanspost riskerar att dels legitimera partiet men också få de att framstå som statsmannamässiga. Det är allvarligt och kräver diskussioner.

Men kanske kan en talmanspost å andra sidan omöjliggöra för  partiet att framstå som offer, den enda oppositionen, vilket deras idé för framgång bygger på.

Svaren är inte givna men vi har ett stort ansvar att i alla fall diskutera saken utan givna utgångspunkter. Vi har till och med en skyldighet med tanke på vad rasisterna står för och de människor de hatar.

Socialdemokraterna och alliansens kategoriska svar är därför väldigt olyckliga och vittnar om en stor oförståelse.


Läs före detta talmannen Birgitta Dahl (S) på samma ämne. 

Stefan Löfven fick ett utomordentligt skäl att stänga ute vänstern

Igår började Stefan Löfven samtalen för att kunna bilda en ny regering. Först pratade han med Miljöpartiet som han vill bilda regering med och sedan kontaktade han Vänsterpartiet. Svaret Löfven gav till Vänsterpartiets ledare, Jonas Sjöstedt, var kort och koncist. Han ville inte ha dem i regering, inte ens inleda en diskussion med dem. Skälet han angav var logiskt, då det försvårar blocköverskridande lösningar även om Vänsterpartiet var helt öppna med att de vara beredda på det. Jonas Sjöstedt var besviken efteråt.

I och med detta spelar Löfven ett högt spel. Han ska nu bilda en regering som är mindre än alliansen, komma överens om budgeten med Vänsterpartiet och i andra frågor över blockgränserna. Vänsterpartiet blir ett stödparti, liksom ett oppositionsparti. Men det gör att Löfven har flera saker framför sig och det är förhandlingar med vänstern, som nu är arga på honom, och Centerpartiet och Folkpartiet som avvisar honom.  Ur det perspektivet vore det smartare och skulle göra regeringsfrågan lättare, att faktiskt ta in Vänsterpartiet för då kommer budgetförhandling och allt annat på köpet.

Stefan Löfven verkar sannerligen skött samtalet med Jonas Sjöstedt ytterst osnyggt,  men ingen kan på fullaste allvar vara överraskad av Stefan Löfven och Socialdemokraternas beslut. I hela valrörelsen har Löfven talat om Miljöpartiet som en naturlig samarbetspartner samtidigt som han knappt tagit Vänsterpartiet i sin mun och sagt, svävande, att de fortsatt kommer ha ett ”bra samarbete” som Socialdemokraterna har med andra partier. Det går inte att misstolka Löfvens ogillande av Vänsterpartiet. Det är inte bara hans ogillande utan hos socialdemokratin har det alltid funnits en skepsis mot partiet. Samarbete, ja, till viss del men inte längre. Göran Persson var tydlig med sin tid. Mona Sahlin försökte i valrörelsen 2010 någonting annat, det vill säga, en rödgrön koalition efter att ha gett efter sitt eget motstånd. Det gick inte alls bra. Då fick de som återigen ogillar Vänsterpartiet vatten på sin kvarn och kunde skylla förlusten på partiet. Att det är både förenklat och felaktigt gjorde detsamma. Slutsatsen av det valet var från alla håll, förövrigt, att partierna skulle gå till val var för sig. Ett rimligt beslut.

Sedan kom Juholt som var en katastrof för partiet och till sist, Löfven. En gammal arbetare som är en typisk gråsosse och som står till mitten i politiken. Partiets politik lades stegvis om. Man fokuserade på jobb och ekonomin, och vann den kampen.  Så i måndags vaknande man upp till ett jobbigt parlamentariskt läge. Ingen socialdemokrat hade givetvis önskat sig det här.

Däremot gav den Stefan Löfven och partiets ledning ett utomordentligt skäl att stänga ute vänstern. För det är i det här läget strategiskt att stänga ute dem för att göra upp över blocköverskridande. Det är något folk i regel köper. Eller det är i alla fall lättare att svälja.

Med det slapp också Stefan Löfven ställas inför ett svårare läge, ifall de rödgröna hade fått majoritet, och huruvida han skulle kunna tagit sig ur det på något sätt utan att vänstern skulle få vara med. Det hade varit svårare och sett illa ut.

Det är jag övertygad att han och partiets ledning är glada för idag.

Återigen slipper de Vänsterpartiet i regering och ett bra skäl för det hade dem också.

 

 

För en rödgrön majoritet krävs det att man röstar på något rödgrönt parti

Inför EU-valet skrev jag lite om att det kan bli en situation där Feministiskt Intiativ inte får över fyra procent i riksdagsvalet och en röst på dem därför kan bli, om man vill ha en rödgrön regering, ”bortkastad”. Sedan kom EU-valet. Fi flög på en imponerande våg och fick fem procent och ett mandat i Europaparlamentet. Det var då, sedan hände något.

Det går att spekulera i vad som hände. Kanske blev de övriga partierna bättre på att fylla tomrummet när det kommer till jämställdhetsfrågan och Fi, i och med att de inte sitter i riksdagen, fick mindre uppmärksamhet ju närmare valet kommer. Nu är det mindre än två veckor kvar till valet och partiet står kvar på 2.7 procent.

Det är ungefär, rent antalsmässigt, vad de kammade ihop i EU-valet men eftersom betydligt färre röstar där än i riksdagsvalet landar de på den siffran. I korthet innebär det också att de egentligen inte lyckats locka till sig några fler väljare än de fick i EU-valet. De har sin bas och den räcker så här långt just nu.

Som det ser ut nu i opinionen är de rödgröna partierna några fåtal mandat från egen majoritet i riksdagen. Om man som Fi-röstare vill se en rödgrön regering, stark sådan oavsett om vänstern eller ej ingår, blir därför en röst på Fi bortkastad. Det är osannolikt att tro att de på mindre än två veckor kommer göra en sådan uppsving med det begränsade medieutrymmet, och växa med över en procent som krävs.

Valet är inte här än och egentligen ska man därför vara försiktig med att döma ut ett partis chanser. Däremot kommer en röst på partiet fortfarande vara en stor chansning. Vissa kommer så klart dessutom hävda till att en röst på det man tror på inte kan vara bortkastad. Det får man tycka. Men i det här fallet gör det att man på något sätt delvis accepterar Fredrik Reinfeldt fyra år till som statsminister och anser sin princip att rösta på exakt vad man tror på, vara viktigare än ett regeringsskifte och en stark rödgrön regering.

Det är en helt okej avvägning att göra men man måste nog faktiskt ta och göra den.

Om man vill se en rödgrön majoritet krävs det faktiskt att man röstar på något av de rödgröna partierna den 14 september.

 

Den rödgröna regeringsfrågan

Nu är det två veckor kvar till valet. Det innebär att det mer och mer spekuleras i vilka som kommer ingå i en eventuell rödgrön regering. Blir det ”bara”en regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet eller kommer även Vänsterpartiet ingå?

Vänsterpartiets partiledare, Jonas Sjöstedt, har varit tydlig. Han vill att partiet ska vara med i en rödgrön regering. Så sent som idag skrev han på Svenska Dagbladets debattsida hur en rödgrön majoritet med vänstern i regering är garanten för att hålla rasisterna borta och för att föra landet i en progressiv riktning.

Stefan Löfven, Socialdemokraternas partiledare, har sagt att han inte kommer dela ut några ministerposter före valet men samtidigt sagt att Miljöpartiet är deras ”naturliga samarbetspartner”. Vad vi som minst har att vänta oss, som det verkar är en S och MP-regering. Huruvida vänstern kommer ingå i den är skriven i sten men om Socialdemokraterna får välja blir nog inte så fallet.

Varför det är så är ganska enkelt. Socialdemokraterna har alltid varit rädda för att riktigt släppa in vänstern. De anses skrämma bort väljare och ses i regel som ansvarslösa. Detta trots att de haft ett samarbete tillsammans med både sossarna och Miljöpartiet om 16 budgetar från 1998 till 2006 i form av stödparti.

Men ett samarbete med vänstern i någon form, ifall det nu blir rödgrön majoritet, är givet. De blir i så fall ett stödparti till en socialdemokratisk ledd regering återigen även om Sjöstedt nu skriver, förstås, att de i så fall ändå kommer ställa vissa krav. Det innebär att Stefan Löfven kommer förhandla med partiet när det kommer till den ekonomiska politiken för att, helt enkelt, få igenom en budget. I ett sådant läge slipper även Socialdemokraterna och Miljöpartiet ge sig in på vänsterns krav om vinster i välfärden. Det är nämligen partiets enda krav för att ingå i regering i princip. De vill se ett totalt vinststopp vilket både S och MP avvisar även om de är överens om skärpningar.

Vänsterpartiet har dock mycket att förlora på att ingå i en regering. Det räcker med att titta på de tre allianspartierna förutom Moderaterna när det kommer till raserat väljarstöd. Eller på Norge där Sosialistisk Folkeparti i åtta år var i en koalitionsregering med bland andra norska Socialdemokraterna (Arbeiderpartiet). De har nu stöd av drygt fyra procent av väljarkåren och i senaste valet klarade de så när spärren till deras riksdag.

Men för Vänsterpartiet finns det ett viktigare skäl att faktiskt ingå regering. De måste visa att de kan ta ansvar. Det klart, de styr tillsammans med både S och MP i ett flertal kommuner i landet men det blir aldrig samma sak som att ingå i regering. Än mindre blir det i väljarnas ögon samma sak att agera stödparti åt regeringar som de gjort länge, och varit involverade i budgetarbetet. Väljarna ser bara en socialdemokratisk regering med statsråd.  I ett läge där vänstern ingår i regering skulle det också få bort mycket av det folk har invändningar mot dem som ansvarslösa och så vidare – som den stora ”vänsterfaran”. De får, kort sagt, bort stigmatiseringen runt dem.  Dessutom kan de förhoppningsvis, även om kompromisser sker, kunna uträtta saker i regering.

Vänsterpartiet skulle helt enkelt må bra av att äntligen få ta det där regeringsansvaret. Men jag tror Stefan Löfven och Socialdemokraterna helst av allt undviker det efter den 14 september.

 

 

Sluta fördumma regeringsfrågan

Det är val snart. Regeringsfrågan har kommit upp på dagordningen, mycket på grund av att alliansen lämnat olika besked samtidigt som man satt Sverigedemokraterna i centrum. Grundpremissen är dock att rasisterna (Sverigedemokraterna) inte ska få makten över regeringsbildandet ifall någon av blocken inte får majoritet i riksdagen.

Läget just nu med mindre än tre veckor fram till valet är att de rödgröna leder över alliansen med över tio procentenheter. En majoritet eller ens att alliansen skulle bli större, är således långt borta. I poll of polls som sammanställer alla opinionsmätningar ligger de rödgröna 0.7 procentenheter från egen majoritet. Vad som är mest sannolikt kan ni nog därför lista ut själva.

Men frågan blir då, kommer alliansen släppa fram en rödgrön regering som blir större än alliansen men där alliansen och SD TILLSAMMANS blir störst? Det är frågan. Alliansen säger ”ja men”. Jan Björklund sa exempelvis så här så sent som idag:

 Vi i Alliansen lägger fram ett gemensamt valmanifest som är vår budget, men de rödgröna ger inga svar. Säg att vi har 160 mandat efter valet, om Stefan Löfven har stöd från färre kan vi inte släppa igenom det.

– Vänsterpartiet talar gång på gång om att de inte kommer vara stödparti. Då måste S och MP förfoga över mer mandat än Alliansen för att få stöd för sin budget. Då får vi en regeringskris redan vid jul, då budgeten ska röstas igenom.

De rödgröna skulle kunna få igenom en budget även om alliansen + SD är störst. Det bygger dock på att de två inte går ihop för samma ekonomiska politik. Regeringsunderlaget förblir dock osäkert och man är i ett läge där man riskerar att åka på nederlag i enskilda frågor och där krävs nog blocköverskridande samarbete. Ungefär som läget är nu, alltså. Alliansen skulle i ett sånt läge frångå alla principer och regera med stöd från SD. Det skulle dock i så fall röra sig om ett aktivt stöd, och ett organiserat samarbete i vissa frågor, eftersom de rödgröna är större än alliansen.

Men Björklund spelar dummare än vad han är här och det måste sluta. Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet har lagt 16 budgetar tillsammans under åren 1998-2006. Socialdemokraterna har dessutom styrt landet i decennier. Att Vänsterpartiet skulle riskera en rödgrön regering och till och med fälla en sådan, förefaller helt osannolikt och i så fall indirekt bidra till att göra Reinfeldt till statsminister. Då ska något extraordinärt till i budgetförhandlingar där vid en rödgrön seger Vänsterpartiet med största sannolikhet kommer ingå.

Regeringsfrågan är inte lätt men den är heller inte speciell svår. Och än viktigare, den förtjänar att tas på ett seriöst och icke fördummande sätt.

Där har Jan Björklund diskvalificerat sig.

 

 

 

 

Det finns ingen konfliktlinje i att höja A-kassan

Idag presenterade Socialdemokraterna att de har för avsikt att höja A-kassan vid en eventuell valvinst. Det är inte så mycket en nyhet utan något de drivit länge och dessutom vore det mer anmärkningsvärt om de inte ville det. Nå väl, det här fick i alla fall betalda och på många sätt sorgliga moderattwittrare att helt spåra ur som de ofta gör genom att trakassera meningsmotståndare samtidigt som de är ohederliga. Oliver Rosengren är bara en i mängden men får illustrera deras upprördhet ikväll:

Det intressanta här är inte det förminskande, föraktfulla och felaktiga benämningen ”bidrag” på något som är en försäkring och det är dessutom en annan diskussion, inte heller försöket att smeta rasister på sossarna. I det här fallet är ”skiljelinjen” spännande mellan jobb och bidrag. 2010 fungerade den och så även 2006. Då var alliansen skickliga på att förnedra sjuka och arbetslösa och ställa deras liv mot fler i arbete. Det gick hem. De var dessutom överens, hela alliansen, om det förträffliga med usel  A-kassa. Så är inte fallet idag och inför valet. Idag är sju av åtta partier överens om en höjning av A-kassan. Vilka är emot? Jo, Moderaterna förstås.

Den konfliktlinje Moderaterna nu försöker måla upp genom sina sekttwittrare finns alltså inte och om den i så fall finns står det mellan Moderaterna och de övriga sju riksdagspartierna, inklusive deras regeringskollegor, vilket vore helt osannolikt. Varför Moderaterna låtsas om det är således svårt att förstå.

Och jag vet inte hur glada allianskollegorna blir av att bli kallade bidragsförespråkare men det är en annan sak.

TA TILLBAKA DET – om högerns människosyn

Igår kväll var det debatt om jobben i SVT. Den hettade till när Vänsterpartiets representant, Ali Esbati kallade RUT-avdraget för ett avdrag för ”tjänstefolket”. Det fick Martin Ådahl, Centerpartiets representant i debatten, även deras ekonomipolitiska talesperson och känd för att inte kunna räkna, att gå i taket. Han skrek i princip ”TA TILLBAKA DET” och tyckte Esbati visade upp en föraktfull människosyn mot alla de, menade han, som startat företag i städbranschen. Varför blev då framför allt Ådahl så arg? Med största sannolikhet för att det berörde en öm tå. Esbati hade mage att ifrågasätta statligt subventionerad städhjälp för överklassen för det är just vad avdraget går till i första hand, till ställen som Danderyd.  Det går liksom inte att förneka och sen kan Ådahl börja skrika hur mycket som helst, allmänt bete sig som en bebis och ha mage att tala om människosyn.

Men högerns människosyn är intressant. Idag har vi fått höra av de borgerliga sekttwittrarna hur dum Esbati var, hur dålig koll han har och sånt förakt han visade upp. Först nu kommer det.  Det kom inte när de själva utförsäkrade tusentals, inte heller kom det när statistik visade att allt fler var beroende av socialbidrag och framför allt inte när var tredje arbetslös är försatt i fattigdom. Allt det här är någonstans en produkt av högerns politik. Då var det tyst. Martin Ådahl skrek inte ”TA TILLBAKA DET” till sina borgerliga kollegor och ifrågasatte deras förskräckliga människosyn för med handen på hjärtat, om man exempelvis utförsäkrar tusentals sjuka människor har man problem med sin människosyn.

Den enda gången de talar om människosyn är när statligt subventionerad städhjälp till de rika villorna i exempelvis Danderyd ifrågasätts. Då skriker Martin Ådahl högst och blir hyllad för det. Annars är man tyst inför de liv man förstört för på tok för många människor.

Det säger skrämmande mycket.